Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jungfrukrans och hustruduk. Av Sigfrid Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
Sigfrid Svensson
har hört till gammalt germanskt dräktskick. Från Norden omtalas
det som karaktäristiskt för de ogifta redan i tidig medeltid, och
troligen går denna dess beteckning av kvinnans stånd ännu längre tillbaka.
Det utslagna håret var i bruk ännu in på 1300-talet men hade redan
tidigare börjat undanträngas av flätor och konstfulla uppläggningar.
Ett par århundraden senare har modet stränga föreskrifter att varken
gift eller ogift kvinna får visa sitt hår. Det enda undantaget är, när
kvinna, som är mö, står brud. Men i det folkliga dräktskicket
bibehölls alltjämt bruket, att kvinnan under hela ungmötiden gick med
obetäckt hår.
Av de beskrivningar, som ovan lämnats av den giftasvuxna
kvinnans hårutsmyckning, framgår fullt tydligt, att håret betraktats som
ett erotiskt eggelsemedel. Det har utökats med konstgjorda
tillsättningar, det har prytts med lockar och band, och sin höjdpunkt har
utsmyckningen nått i bruddräktens krona och krans tillsammans med
det fritt böljande håret. Men en kvinna, som redan tillhörde en man,
fick inte låta något hos sig bli en källa till förförelse. Hon fick avstå
från jungfruns förföriska krans och anlägga hustruns döljande och
dygdesamma dok. På många håll räckte det inte ens med detta. Från
Skåne ha vi sett, att håret samtidigt med klutens påsättande klipptes
av bruden, en sed som vi finna vida utbredd och känna från såväl de
övriga nordiska länderna som också från ryskt och baskiskt
dräktskick.
Med sanning kan Paulus säga, att en kvinnas långa hår länder henne
till ära. Men på samma gång bli också hans ord förklarliga, att i
helgedomen höves det icke, att hon visar sitt huvud ohöljt. Och när
kyrkan kommer med sitt förbud, då diktar folket sin särskilda tro
om det som skall vara dolt. Hustrus huvudduk gick in i en fast
dräktritual, och här hade folkfantasien mindre behov av att söka en
förklaring. Men när den ogifta kvinnan skulle kläda sig i huvudduk
och detta till på köpet får ett lagligt stöd genom de kyrkliga
förordningarna om klädseln vid vigseln, då måste en bestämd orsak
föreligga. Så uppkom folktron om det farliga hos den okyska kvinnans
hår. När bondhustrurna i Anderslöv enligt de ovan anförda
tingsprotokollen ställdes till ansvar för sitt beteende mot pigan Hanna,
motiverade de också sitt handlingssätt med att de trodde, att Hannas
blottade hår kunde vålla skada på både folk och fä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
