Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bergsmansby. Av Sigurd Erixon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4S
3° Sigurd Erixon
den var då helt ny. En närmare inblick i hur hyttbacken var
bebyggd och fördelad, ger planen på plansch II, vilken bygger på en
karta från 1859 och förklaringar av ännu levande bergsmän.
Området var hyttelagets gemensamma egendom. Hyttan var då
knut-timrad i överdelen kring kransen och var ej så inklämd av
tillbyggnader som senare, bild 25, men dess plats var densamma och markeras
nu av en ruin. Upp till hyttkransen ledde en bro, varpå malm och kol
skötos upp i skottkärror och kolkorgar på hjul. Sidorna av den lilla
planen framför hyttan upptogos av timrade malmlavar, där varje
bergsman hade sitt fack. Sydväst om hyttan lågo i dubbla rader små
järnbodar av trä. De voro försedda med kraftiga lås, så att man kunde
låsa om sitt järn. I närheten fanns en hyttstuga för de arbetande
vid hyttan. Ön mellan hyttbäckens båda armar kallades Ulfsbo
hyttbacke. Där hade ulfsboborna sina kolhus. Norr om malmlavarna
lågo stora kolhus, där övriga bergsmän kunde rymma in sina kol. Till
höger utmed dammen fanns en serie rostgropar, där malmen
rostades, andra lågo på ön och tillhörde Ulfsbo. Tvärs över kanalen var
bokaren eller bokhammaren med sitt vattenhjul placerad. I en limbod
bredvid förvarade hyttelaget limsten och biandsten, och strax norr om
kolhusen närmare skogen var ett område indelat i remsor, smala som
trädgårdssängar, för uppläggning av finkol eller sork.
Man använde träkol, som var och en bidrog med. Det krävdes
årligen stora mängder av kol och ved och timmer, och det tärde på
skogen, men det fanns ingen annan utväg, och någon brist var det ej.
Redan på våren måste kolveden börja huggas. Kolningen tog man itu
med i november, och arbetet tillgick, säga de gamla, på följande sätt:
Varje bergsman brukade ha en kolare eller dräng, som var kunnig i
att sköta milor, men ibland kunde han också deltaga själv. Ny dräng
fick man ju 24 oktober, och efter ledigveckans slut kom därför
kolningen vanligen att bli det första »dränggörat». Man använde
förr alltid liggmilor, först i nyare tid ha resmilor kommit i bruk. Det
var ej ovanligt, att det för en gårds räkning brändes ända upp till
åtta eller nio milor under loppet av senhösten. När kolen rivits ut,
lades de upp i högar invid milorna och kördes sedan hem, så snart
snön kommit. Varken kol eller malm kunde forslas utan snö.
Kolslädarna hade stora, starka och lätta korgar eller skryndor (skrindor)
eller, som det annorstädes också heter, kolryssar, flätade av kluvna
en-vidjor. Varje bergsman höll sina kol skilda från de andras. De fors-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
