Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bergsmansby. Av Sigurd Erixon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En b er gsmansby
49
lades till det kolhus på hyttbacken, där gården disponerade rum. I de
stora kolhusen körde man upp på en bro och stjälpte så ned kolen i en
avbalkning. Här fanns ingen kontrollant av kvantiteterna, utom när
det var fråga om köpkol. Man köpte nämligen ibland kol i
spekulationssyfte, när järnpriset stod högt. Beräkningen av vars och ens
kolmängd skedde med hjälp av skrindan, som fick tjäna som mått. I
kolhuset hängde en trälår på axeltappar. Det var en stig och på en
stig gick det tolv tunnor. En tunna fanns där också. Med hjälp av
dessa mätte man, vad som gick i en skrinda. Redan i skogen skilde
man ut de granna småkolen eller sorken från det övriga. Den bestod
av kol, stora som kaffebönor och användes före 1870-talet att blanda
in bland malmen, när denna rostades i rostgroparna. Sorken forslades
hem för sig och lades upp under bar himmel på vars och ens utstakade
fält på sorkplatsen. Till jul borde kol och sork på detta sätt vara
framme på hyttbacken.
Vanligtvis hade varje bergsman 5—6 hästar, och med dem skulle
allting köras till och från hyttan. Viktigast var malmkörningen, som
vanligen pågick hela vintern med början i mitten på januari. Malmen
hämtades vid olika gruvor men mest i Norberg, dit man hade mellan
12 och 13 kilometer. Så kallad biandsten tog man från Johannesberg.
Transporten skedde med malmslädar och gick nästan helt och hållet
längs vintervägar, på isen tvärs över sjöar och mossar, men mest
genom skog. Barvinter medförde dyra frakter och omvägar. På
1860-talet började man i Bråfors liksom i många andra hyttor blåsa
gemensamt och detta hopbruk blev vid slutet av 70-talet regel. Då köptes
malm för gemensam räkning och det betalades forlön. Före denna
tid var malmforslingen ett mera privat företag, men i allmänhet körde
man i sällskap. Bergsmännen hade särskilda malmkörare anställda
men togo ibland själva till tömmarna eller sände sina drängar. Varje
körkarl hade två lass, någon gång tre, vart och ett med sin häst. Den
bakre hästen följde blott med. Man steg upp strax efter midnatt och
for iväg vid tretiden på natten. Då brukade man bädda ned sig i
slädarna och ligga och sova, ända tills man var framme i Norberg. På så
sätt kunde man vara åter med malmen vid middagstiden. Det hörde
till ordningen, att en eller annan häst skenade. Det berättas om
sör-bärkeskarlarna, att de en tid voro osams med folket i Halvarsbenning.
När de en natt kommo körande genom byn, där vägen gick genom ett
gammalt portlider, lågo de som vanligt inpälsade och sovo under sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
