Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bergsmansby. Av Sigurd Erixon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°
64 Sigurd Erixon
eller bergsmandrängarna, ty varje gård måste hålla karl och häst
att köra undan slagg och forsla det färdiga järnet till bodarna. 1638
års masmästarordning ger tidigast ingående föreskrifter om
masmästarnas kvalifikationer och om avlöning för oppsättare och
hyttedräng, och dessa stadgar ha sedan i stort sett bibehållits. Om kol- och
malmleveranserna samt om de utvunna järnmängderna hade
masmästaren att notera. Han förde journal över tiden för blåsningen och
höll ordning på turerna. År 1790 omtalas vid Bråfors »masmästarens
dygns och tima stock», tydligen en räknekavel av trä av samma slag,
som man annars använt vid många bruk och hos bönderna i Dalarna.
Under 1800-talet har masmästaren i allmänhet fört en skriven kladd
uppe på hyttkransen för att kunna kontrollera materialåtgången
varvid varje sättning eller rågat ugnsmått markerades med ett streck.
Åtminstone efter sambrukets tid har han också haft uppsikt över och
antecknat de järnmängder, som lagrades.
Uppeldningen av hyttugnen skedde före 1870 med ved i en
provisoriskt uppsatt ugn, som för varje gång revs ned, när den egentliga
värmningen var klar. Den långved, som krävdes härför, inköptes
gemensamt. Hyttan fylldes sedan ända upp i pipan till råge med
malm, limsten och kol, och när denna ugnsfyllnad genom smältningen
i nedersta delen något sjunkit, så att ett hålmål i pipans övra mynning
uppstått, fylldes det på nytt. En sådan påfyllning kallades en sättning,
och den krävde vanligen 3 korgar kol. Malmen vägdes uppe på
hyttkransen i skopa med en pyndare (en balansvåg), de olika sorterna
torrsten och biandsten i noga bestämda mängder per sättning. Även lim
tillvägdes. Med skopan, som var upphängd i en kätting och hade ett
par alnar långt skaft, skedde sedan påsättning av godset (malm och
lim), varvid noga iakttogs, vad som skulle komma på imiren (kring
periferien) och i mitten. På allt detta måste stor vikt läggas.
Bergsmännens drängar hjälpte vanligen till att draga upp malmen från
lavarna till kransen. Kolen hämtade oppsättarna i kolhuset. De
första dygnen skedde blåsningen gemensamt och räknades till
värmningen. Detta hopbruk har mycket gammal hävd för sig, men
prestationer och andelar därvid ha beräknats något olika i skilda
bergslager. Sven Rinman, 1700-talets store svenske förkämpe för
bergsvetenskapen, skildrar, hur i Värmland vars och ens andel i
blåsningen beräknades efter det kol han satte till vid värmningen. En
hel hytta var där fördelad i sexton delar, och varje innehavare av en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
