Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt äldsta näringsfång. (Säljakt.) Av Ernst Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V år t äldsta näringsfång 149
Bild 15. Jägare, krypande på skrestång. Holmön, Västerbotten.
Man börjar i januari med att gå på den landfasta isen. Jägarna äro
iklädda vita kläder, ett urgammalt jaktknep, när det gäller att göra
sig osynlig på snön (troligen lärt av de vita arktiska rovdjuren eller av
haren), och bära utom bössan harpunen i dess lina, pikstaven (på
Runo beundransvärt väl utbildad till båtshake, åra och harpunskaft i
ett) samt kompass och tub. För att transportera sälen samt för att
lättare ta sig fram på glanskis medföres en lätt jaktkälke, som finns
både på Runo och i vissa delar av Norrland och Finland. Man går nu
till en början ut till iskanten och smyger sig där på simmande säl eller
på sådana, som ligga på isen. Längre fram, i februari, har sälen fått
sin unge och har den gömd i drivor och iskast. Nu jagar man med
hund, som nosar upp kuten, och fångar då modern med harpun eller
krok eller lyckas skjuta henne på isen. Kuten är då liten och lätt att
ta med händerna. I slutet av mars börjar isen bli osäkrare, och man
släpar nu gärna små jollar med sig ut. Dessa äro på Runo, liksom förr
i Roslagen och ännu flerstädes vid Norrlandskusten, lättbyggda och
mestadels undertill försedda med några låga medar, bild 12.
I april kommer för runöborna liksom för Österbottens kustbor
och en del väster- och norrbottningar ännu i dag den stora
äventyrliga isresan eller, som den kallas i Sverige, färdresan. Det gäller nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
