Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kunglig ceremoni. Av Sigurd Wallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kunglig ceremoni
53
Efter smörjningen drog ärkebiskopen på konungen handskarna och
satte ringen därutanpå med en bön, i vars fullständiga formulär —
känt från kung Johans kröning — det sägs, att liksom ringen tjänar
till »ett wårteckn till Ecktenskapz fasta och oåtskilleliga förbund, må
också detta förbundet fast och beständigt blifwa», som upprättats
emellan konungen och hans rike.
När sedermera själva kröningen med överlämnandet av samtliga
regalierna blivit genomförd och utropad av en härold från den
utanför högkoret uppresta tronen samt salut givits från slottet och av de
runt omkring kyrkan uppställda trupperna, besteg konungen själv
tronen, där hertigarna först med knäfall avlade sin ed. Härnäst följer
förläningen av greve- och friherrevärdigheten under påfallande
grandiosa former. Sedan de blivande grevarna framropats, »afkläddes de,
och drogs på dem först hwar för sig en hwit lifjacka af hwit damask,
sedan bant den Öfwerste Herolden ett litet Swärd wid deras sida, och
så den store Mantelen deröfwer på, så gingo de fram för Hans
Kongel:e Mayes:tt och föllo på sina knä hwar för sig, som sagt är, tå
satte Hans Kongel. May:tt Cronan på dem och slog dem med swärdet
wid wänstra kindbenet, säyandes: Förswara manneligen edert
Fädernesland och Sweriges Rike.»
Vid Johan III:s kröning, som i allt väsentligt tycks ha följt samma
ceremoniel, avslutas hela akten i kyrkan med den svenska psalmen:
»Herren war Gud ware tig blid
om tiden kan så tillåta.»
Det förefaller som om just dessa delar av den svenska
konungakröningen från Vasakonungarnas i så många avseenden nyskapande
tid hade ett starkt drag av urtradition, en tradition som nog vill synas
bygga direkt å ena sidan på det gamla testamentet, å den andra på
medeltiden. Man har emellertid svårt att tro på en obruten
sammanhangskedja, vare sig från profeten Samuel i fråga om
konungasmörj-ningen eller från medeltidens riddareväsende i fråga om förläningen
av greve-, friherre- och riddarevärdigheterna. Man känner sig mer
böjd att häri spåra ett arkaiserande drag, ett utslag av det intresse för
historisk tradition och historiska monument, som vi äro vana att
förbinda med Johan III, men som, av här berörda förhållanden att döma,
ej heller voro främmande för hans äldre halvbroder. Detta ligger för
övrigt i renässanskulturens anda, och man behöver ej förvåna sig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
