Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kunglig ceremoni. Av Sigurd Wallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2jO
Sigurd Wallin
synas så av en ensidig framställning. Ty det är ensidigt att enbart
draga fram en rad av barockens furstebegravningshögtider för sig,
liksom att i en följd för sig erinra om renässansperiodens kröningar.
I själva verket äro kungabegravningen och kungakröningen ett
tvillingpar i enlighet med maximen »Konungen är död, leve konungen!»
Barockens furstebegravning med dess ohejdade frosseri i lugubra
döds-emblemer mot en fond av oändliga längder av svart kläde och silver
-fransad svart sammet får sin rätta barocka krafteffekt därigenom, att
den på kort avstånd följes av kröningens vasst röda ståt.
Kröningskyrkans högkor och kungstolar lysa i ett lika ymnigt flöde av röd
damast och röd sammet med galoner och fransar av guld, och allt
övrigt i hela kyrkorummet täcks av rött kläde, bänkar, pelare och
golv. Det måste enbart ha skärpt den barocka lyskraften hos den röda
kröningskyrkan, att Karl XII vid sin smörjelseakt bar
kröningsmanteln över sorgdräkten och omgavs av de kungliga råden svartklädda,
dock utan sorgkappor.
Om Karl XI:s begravning betecknar själva toppunkten av
Tessin-barockens sorgeståt, så breder också glädjefestens fylligaste överflöd
ut sig vid de därpå följande hyllnings- och smörjelseakterna för Karl
XII. Tessin måste ha känt det som förverkligandet av en genuin
barocktanke, när han bredde ut hela förrådet av tunga, guldinvävda,
storfiguriga tapeter över fasaderna till Kungshusets öppna borggård
och av denna skapade en friluftsscen av sagolik färgprakt och
dyrbarhet. När vid middagstimmen den 13 december silvertronen stod
uppställd mitt på denna unika scen, måste de fyra stånden, som
samlats för att avlägga eden för den nymyndige envåldskonungen, ha
uppfattat kontrasten mellan omramningens oöverträffbara prakt och
den funktionella knappheten i själva ceremonien. »Klockan emellan
12 och i kom Hans Maj:t ut från Sitt gemak, och satte Sig på Sin
Kongl. Stol». Edén förestavas och avlägges av ständerna »med
uppräckta finger». »När det war skedt, gingo alle fram, och fingo den
Nåden at kyssa Hans Maj:ts hand. Der uppå förfogade Sig Hans
Maj:t til Sina rum igen; och sammalunda Ständerne till sina
hem-wister», berättar Nordberg.
Dagen därpå följde i den rödklädda Storkyrkan smörjelseakten, ej
en kröning, ty den unge enväldige konungen bar redan kronan på
huvudet, när han lämnade Kungshuset för att i procession rida till
kyrkan. Det förvånar ej att det gjorde ett starkt intryck på under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
