Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur klövjestigen blev landsväg. Av Gösta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2JO
Gösta Berg
Bild ii. »I Småland». Lavering av F. von Dardel.
Några årtionden senare utbrister visserligen Linné i patriotisk
glädje: »Vägen åt Enköping påminte oss den stora förmon vårt rike
äger af jämna landsvägar, der man kan färdas säker utan at frukta
för skeppsbrått hvart ögnablick; sannerligen en förmon, som ej har
sin like i Europa, ty utomlands äro landsvägarna merendels antingen
stenlagde och knaggluge, eller ock upkörde med djupa hjulspår». Men
det kan vara skäl att häremot ställa några andra notiser, som icke äro
så generaliserande och därför måhända böra tillmätas större vitsord.
Från en av högreståndskultur rätt väl genomsyrad Värmlandsbygd
berättar Knut Liljebjörn i sina oförlikneliga hågkomster:
»Förbättring av vägarna var visserligen börjad; men deras usla beskaffenhet var
ännu så stor, att man, utom på den så kallade kungsvägen, svårligen
kunde färdas annorlunda än ridande eller gående. Ännu är mig i
friskt minne, huru då vid 6 à 7 års ålder jag tilläts åtfölja min mor på
visiter till sådana herrgårdar, som ej voro belägna nära vattendragen,
man upplyfte mig bakom henne på hästryggen och jag på detta sätt,
med händerna mellan hennes rygg och ryggstödet på den då brukliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
