Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bie, badorten mitt i skogen. Av Sigurd Wallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2jO Sigurd Wallin
En brunnskur vid Medevi har hört till Sörmlandsadelns
sommarprogram lika säkert som till östgötarnas. Man finner det bland annat
av den ännu någon gång bevarade benämningen på en stor resvagn i
de sörmländska herrgårdarnas vagnshus. Om Medevivagnen är den
ordinarie benämningen på resvagnen, så har ju rimligtvis Medeviresan
varit familjens ordinarie sommarresa. Och den tiden är för övrigt
ännu ej slut, då sörmländskt herrgårdsfolk uppehåller denna
Medevi-tradition, om ock ej med hjälp av hästskjuts. Och detta trots Bie.
Att baronerna Bonde tänkte sig att göra sitt Bie till mötesplats för
godssocieteten i omnejden, kan man se på den oändligt långa stall- och
vagnshuslänga, som hörde till den första anläggningen, och vilken
skulle kunna uppsamla hela den glänsande rikedom av sex- och
fyrspända ekipage, som under 1800-talet gåvo det sörmländska
landsvägsnätet karaktären av ett system av sammanbindningslinjer mellan
adelshoven.
Men icke ens ett par mäktiga baroner skapa av intet. Bie hade
jämte sina källor också en tradition att bygga på, som, om den ock
är dunkelt och ofullständigt känd, har vissa drag av så typisk art, att
man svårligen kan misstaga sig på dem. Utom de rika klara källorna
i badparken finnes i en närbelägen björkhage en järnkälla, som vid
senare tiders rensningar givit ifrån sig klingande vittnesbörd om
gammalt anseende, i form av mynt från åtminstone 1700-talet. August
Blanche berättar i romanen Vålnaden 1847 om denna ort och
förklarar, att mineralkällan då sedan längre tider bar namn, heder och
värdighet av hälsokälla, kring vilken sjuka människobarn, särdeles av
allmogen, varje sommar samlade sig. Och man behöver blott ha sett
den jättelika invasion av de kringliggande socknarnas innevånare, som
ännu för ett 40-tal år sedan översvämmade Bie om midsommar, för
att vara färdig att dra slutsatser om järnkällans gamla anseende som
hälsö- och offerkälla. Detta är blott ett av de många exemplen på,
hur en urgammal folktradition kring en hälsobringande källa, främst
anknuten till midsommarnatten, efterträtts av läkarevetenskapens
användande av surbrunnen och i samband därmed av bad till direkt
medicinskt bruk. Det är överflödigt att här söka utveckla dessa
folktrons och vetenskapens förhållanden till varandra och till de
hälsobringande källorna. Medevi har även här prioriteten, och det är
tillräckligt att hänvisa till den senaste skildringen därav, given av Gustaf
Näsström till brunnens tvåhundrafemtioårsjubileum 1928. Däri fin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
