Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emellan skogen och plogen. Av Åke Campbell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
xo 6 Åke Campbell
skogspartier att nyttjas till ved och stängsel eller, som det heter, till
bränneskog och täppeskog.
I vångarna var skogshushållningen noga ordnad. En del av
ekskogen här behandlades som ’byggningsskog’ eller ’timmerskog’. Vissa
träd uppgivas räcka till stolpar och bjälkar, andra till syllar, ’fotträ’
eller reparationer. Glest stående ekar lämnade krokigt virke,
lämpligt till ramverk i husväggar, olika slag av gagnvirke, redskapsvirke
och vagnvirke.
I vången finns ofta även bastskog av lind, vilken ger bast. Den var
av största betydelse för många byar, som av bastrepslageri hade sin
förnämsta inkomst. Hasselskogen gav nötter, som såldes. Även aplar
förekommo ej sällan i vången. Här kunde även vara en bränneskog
och en täppeskog av surskog (ej fruktbärande skog) liksom på
utmarken.
Då bete förekom i dessa ensädesvångar huvudsakligen på hösten
och något på vintern, var uppväxten bättre än på utmarken. Ängen
blev också lätt överlupen av ris, som måste röjas. Ängen röjdes
emellertid ej blott för att gynna gräsväxten, utan även för att
man skulle erhålla ris till stängsel och bränsle samt löv till djuren. Då
ängarna som oftast voro synnerligen vidlyftiga och lågo längst ut i
odlingskretsarna, i åkervångarna eller än längre bort som en särskild
ängvång, blevo de ofta mycket vanskötta. Ibland blev ängen helt
överväxt av surskog och stubbskog. Man rotröjde nämligen icke
ängsmarken utan högg endast på stubben. Härmed avsåg man emellertid
att säkerställa en riklig tillgång av ris till lövtäkt och bränsle men
framför allt till gärdslefång, så nödvändigt här, där hägnaderna voro
ofantligt omfattande och — delvis upplagda som bråtar eller flätade
av ris — slukade otroliga mängder ris. Denna stubbskogsskötsel,
böndernas lågskogsbruk, präglade i stor utsträckning risbygdens ängar.
Risbygdens märkligaste marktyp förutom ängen var den samfällda
betesmarken på utmarken, fäladen. Den har med ali säkerhet
uppstått ur skogsmark. Den uppspirande skogen har hållits tillbaka av
kreaturen, egna och från slättbygden på gräsgång satta, samt getter.
Den för solen därmed exponerade marken kom att bestå av
ljungtuvor, nakna stenar och enbuskar med avbetade björkbuskar här och
var samt några enstaka bokar. I sänkorna lågo alkärr, dit kreaturen
ofta sökte sig för det bättre betets skull men där de också ofta
’nedsatte sig’ och omkommo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
