Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hårarbete i Dalarna. Av Lars Levander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i36
Lars Levander
och — vad vida viktigare är — ej heller Hans Järta talar om
hårarbete i sin berömda landshövdingeberättelse från år 1822, där annars
Dalasocknarnas näringsliv skildras in i minsta detalj. Först i
Arosenius’ Beskrifning af provinsen Dalarne 1866 omnämnes hårarbetet.
Även den muntliga traditionen går i den riktningen, att hårarbetet i
Bonäs och Våmhus ej är äldre än 1800-talets andra kvartssekel. I
Våmhus berättar man, att hårarbetet säkert fanns på 1850-talet, men
knappast så mycket tidigare. En kvinna i Indor (Våmhus), född
1851, säger sig bestämt veta, att hårarbetet kom till socknen i hennes
föräldrars tid. I det stora hela tyckas spåren peka på 1830-talet som
tiden för de första dalska försöken med hårarbete.
De i C. J. L. Almquists ovan citerade berättelse omtalade
tagelringarna ha utan allt tvivel varit av betydelse för tanken att bearbeta
människohår till prydnadsföremål. Anders Olsson, som (Dalarnas
hembygdsförbunds tidskrift 1926, s. 144) först pekat på detta
sammanhang, skriver om tagelringarna: »Av gammalt ha
Våmhuskul-lorna gjort en sorts tagelringar, som numera äro ur bruk. De gjordes
av svart och vitt tagel, det senare ofta färgat rött, och köparen kunde
få sitt namn eller en kort sentens inflätat i ringen. Stommen i dessa
ringar var i senare tid valfiskben men lär av gammalt ha varit näver,
vilket material snarast tyder på inhemskt ursprung. Än i dag
berättas, att tagelringarna hade särskilt god avsättning på båtar och genom
rekommendationer av sjömän.»
Sannolikt är, att även vanan att använda människohår till vissa
bruksföremål ej varit utan sin betydelse för prydnadshårarbetets
införande. Från Ål berättas sålunda, att garn till ’tälingar’ (ett slags
inläggssulor med tåhätta) uppblandades med kvinnohår, då sådant
kunde erhållas. Och såväl i Våmhus som i Älvdalen var det sedan
gammalt vanligt, att garn till vantar och strumpor blandades med
avkammat kvinnohår, s. k. ’lushår’.
Både tillverkningen av tagelringar och den allmänna användningen
av avkammat kvinnohår torde sålunda ha varit av betydelse såsom
predisponerande för införandet av prydnadshårarbete som
näringsfång. Däremot torde det väl vara ställt utom allt tvivel, att själva
idén till detta nya näringsfång samt verktygen och metoderna
tillförts dalfolket utifrån. Prydnadsföremål av människohår äro sedan
gammalt kända från ett flertal europeiska länder, och
hårarbetsverktygens invecklade beskaffenhet förutsätter en mycket lång utveckling,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
