Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taklagsöl. Av Gösta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i86
Gösta Berg
götland, men också från Vestlandet i Norge. Man har tänkt sig, att
kvasten kunde vara lånad från fiskekulturen, där den ej sällan
användes som signal i båtmasten, men säkerligen är detta felaktigt. Den
friska ruskan var ett slags lyckobringare eller i varje fall önskekvist,
och den torra sade då endast tydligt ifrån, att man var innerligt
likgiltig för, om välgång och tur komme att följa den, som skulle bo i
huset. Man kan också jämföra, hur de stockholmska timmermännen
för några år sedan i vredesmod över ett uteblivet taklagsöl spikade upp
en kråka i stället för taklagskransen och hur en knippa halm i
Danmark understundom får tjäna samma ändamål.
Så som taklagsölet firas i våra dagar, är det emellertid, såsom
närmare utredes i föregående uppsats, att betrakta som ett bevarat minne
från en tid med andra samhällsförhållanden och en annan
arbetsordning än vår. Om också yrkesarbetare inom byggnadsfacket på
sina håll funnits länge i vårt land, framförallt i de större städerna, har
likväl bland allmogen det normala bruket varit ett helt annat. »Sällan
tager timberkarlen af sin grenne betalning för sitt arbete; emedan den
ene gör den andre samma tjenst igen», säger Gaslander i sin skildring
av folklivet i Västbo härad i Småland (1774). En annan icke oviktig
form till belöning av hjälpen var ju att vid arbetets avslutande bjuda
på nubben. Det är intressant att se, att det nästan alltid är denna
avslutningsfest, som givit arbetet dess namn: timmeröl, köröl,
stock-gänge, kubbgille, för att blott taga några exempel från olika bygder
på framkörningen av byggnadstimret.
Det är som förut antytts vissa moment i själva byggnadsarbetet,
som särskilja sig från de övriga som särskilt svåra och viktiga eller vid
vilka mångas medverkan framförallt är behövlig. I Skåne, där
byggnadssättet i korsvirke krävde, att huset redan var täckt innan det
ler-slogs, har man efter hela arbetets avslutning firat »resegille» eller
»klinegille». Om hur det gick till på ett sådant äro vi rätt väl
underrättade genom äldre och yngre skildringar, av vilka dock ingen är så
utförlig och levande som den här nedan anförda, vilken ingår i
plantören Matthias Solbergs med rätta uppskattade berättelse om
folklivet på Söderslätt under senare hälften av 1700-talet. Det ger tillika
en av de få gamla skildringar vi äga av hur det gick till på ett rejält
bondkalas och visar, på vilket naturligt sätt dessa arbetsgillen bidrogo
att täcka bondens behov av fest och färg i vardagens grå enahanda.
»Skall någon nybyggnad ske, att flera binningar nytt hus bygges,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
