Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Läkedomskonst. Av Louise Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 6
Louise Hagberg
för tandvärk genom tandutdragning, hade rysansvärda redskap, stora
klumpiga tänger. Då prövade man hellre på att söka överföra eller
sätta bort värken, vilket ofta skedde i levande träd. Därvid tog man
en spik och petade med den i den sjuka tanden eller tandköttet
omkring, tills det blödde, varefter spiken med orden: »Jag överför denna
tandvärk på detta träd» slogs in i ett träd. Ännu år 19 ij lär
tandvärk på detta sätt ha botats i en småländsk socken. I Gästrikland slog
man med en stor sten trenne gånger på den inslagna spiken med
orden: »Gud låte, det ville hjälpa». Hade åskan slagit ned i något träd,
togs en sticka ur detsamma i stället för spik, bild 1.
Av fruktan för att få ali den i dylika träd inslagna värken brukar
ingen våga röra dem, utan de få stå, tills de »dimpa av sig själva».
På liknande sätt kunde man även sätta bort bölder m. m. Man
behövde bara stryka av varet ur bölden på en slant, näsduk eller annat
och så lägga ut vid en korsväg. Så vidare människovänligt handlat
var detta ju ej, ty den som tog upp det sålunda utlagda föremålet,
fick i stället sjukdomen. Men det gick ju också an att stryka det på
en brödbit och låta en fågel flyga bort med den.
Ett sätt var även att låta en död taga sjukdomen med sig. Man
kunde endera lägga ned ett föremål till den döde i kistan, eller lät man
den dödes hand ta på det onda och så ta sjukdomen med sig, varvid
den döde alltid borde vara av motsatt kön till den som var sjuk. Vad
detta emellertid betydde vid smittosamma sjukdomar, är lätt att
förstå. För omkring en trettio, fyrtio år sedan var det nere i en
småländsk bygd en liten flicka, som var sjuk. Som en liten gosse i trakten
nyligen dött, fördes hon dit och togs trenne gånger omkring kistan,
varefter hon fick att dricka av likvattnet, ty likvatten, det vatten,
vari den döda kroppen tvättats, ansågs särskilt hälsosamt. Den
väntade boten blev emellertid till flickans helsot, ty gossen hade dött i
difteri. »Ja, det var ju väl hon (han) slapp ifrån detta elände»,
kunde de anhöriga i dylika fall trösta sig med.
Smittosamma sjukdomar och epidemier spredos ofta genom de
stora gillen, som höllos vid såväl bröllop som begravning. Enligt
Sundhets-Collegiets berättelse för år 1855 hade en bonde i Harkvål
i Värmland avlidit i kolera. Under den begravning, som åt honom
anställdes och vilken varade i 3—4 dagar, insjuknade och avled den
dödes treåriga barn jämte några av gästerna, och dessutom spreds
sjukdomen till angränsande byar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
