Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Läkedomskonst. Av Louise Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 6
Louise Hagberg
hade den sjuka först sett på hennes ansikte, vilket var ett säkert tecken
till att hon skulle tillfriskna. Hade den sjuka däremot först riktat
sina blickar på den besökandes fötter, hade det bebådat, att hon snart
skulle komma att gå bort.
Ljusa äro ej de skildringar, som lämnas angående läkarevården i
forna tiders Sverige. Män och kvinnor, vilka utövade läkekonst, ha
väl alltjämt funnits. Sådana omtalas ju under hednatiden, och under
medeltiden var det kyrkan, som tog hand om folkets läkevård. Här
och var hade man även tillgång till bardskärare och barberare eller,
som det längre fram hette, fältskärer och chirgurgis, men om någon
egentlig medicinsk vetenskap kan man icke tala förrän ganska långt
fram i tiden. Först år 1613 besattes en lärostol i medicin vid Uppsala
universitet, men intresset för detta studium synes icke ha varit vidare
stort. År 1656 var det sålunda av 1,294 studerande blott en enda som
där studerade medicin, och år 1663 fanns enligt Bergius endast 8
inhemska läkare i landet, förutom 12 utländska. Något mer än 100 år
senare, eller år 1783, hade de inhemska läkarnas antal stigit till 140
stycken jämte 150 kirurger, som anlitades för yttre sjukdomar och
skador. Härvid är nämligen att märka, att kirurgien först i början
av 1800-talet betraktades som vetenskap. Från 1800-talets mitt visar
den emellertid ett storartat uppsving, ehuru stora delar av landet
alltjämt voro i saknad av tillfredsställande läkare- och
apoteksförhållanden och dess befolkning i allmänhet hänvisad till att så gott
den kunde hjälpa sig själv med de huskurer, som funnos att tillgå.
På senare tider har det emellertid gjorts och göres alltjämt ofantligt
mycket för att tillgodose de på landsbygden boende sjukas behov av
läkarevård, varvid nutidens snabba kommunikationer ju även spela en
stor roll. Ehuru skillnaden mellan förr och nu är oerhörd, gäller dock
fortfarande till en viss grad Darelius’ ord, att »sjukdom fins likaväl
på landet som i städerna, men botemedlen icke så». Än i dag kan till
exempel skärgårdsbefolkningen vid vintertid inträffande sjukdomsfall
mången gång befinna sig i förtvivlad belägenhet. Men i och med den
ordnade sjukvården har allmogen i stort sett icke längre haft samma
behov av att taga sin tillflykt till de många med allehanda
vidskeplighet bemängda kurer, vilka fordomdags voro så gängse. Visserligen
kvarlever ännu en del, i det man resonerar som så: »Far och mor
gjorde så», och »Nyttar det inte, så skadar det nog heller inte», »För
övrigt tror jag intet annat, än vad jag själv erfarit, och när man ser,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
