Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk kulturgeografi från etnologisk synpunkt. Av Sigurd Erixon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
Sigurd, Erixon
mynning och har med några sådana spritts även i Norrland. Det är en
av de mest expansiva västsvenska och västskandinaviska företeelser vi
här haft att göra med, men den har haft mer än tusen år på sig att
spridas sedan sin egentliga verkningstid under senare folkvandringstiden,
och det har till sist egentligen endast blivit det östra Götaland, som
förblivit oberört. Jag håller det för troligt, att de assimilerade ströorden
skulle fått fotfäste även här, om de icke trängts tillbaka genom ett slags
motoffensiv, karakteristisk just för Östsverige. Man har här således att
räkna med att endast den konsekventa assimilationen är väst- och
sydvästsvensk, och att det i stället är genom enstaka ord, som den gått
utöver de gamla kulturgränserna. Intressant är emellertid att se, hur det
inre sydvästsvenska områdets viktigaste förpostlinje mot öster
bibehållits — jämför påskeldarna och den uppsvängda spiskåpan — och
samtidigt, hur mycket djupare in mot norr och öster även denna ljudlag
når, när den följer stråket genom Västergötland och Närke än när den
skall passera Smålands skogsterräng. Assimilationen har även en viss
hemortsrätt på Jylland. Den utgör enligt min mening ett gott stöd för
vad som ovan antytts, att redan under järnåldern en kulturell
förkastning är märkbar, delande nedre Sverige i en östlig och en sydvästlig
hälft och vartill de gränser jag förut berört utgöra yngre ideligen
upprepade motsvarigheter. Den på gårdstyperna konstruerade skiljelinjen
från Ronneby över Växjö—Jönköping—Vättern—Tiveden—Vänern
—Klarälven markerar västkanten av det övergångsbälte, där öst och
väst mötas (i Småland ligger den ibland ännu västligare). Östkanten
är mera variabel beroende på varje särskild företeelses expansionskraft
eller vilka exporthamnar, som begagnats. Ibland är sålunda gränsen
förskjuten långt in i Kalmar län, lämnande endast nordspetsen kvar,
och ej sällan är också sydligaste Östergötland intaget. Norrut är
Bergslagen som vanligt blandnings- och övergångsområdet och även inre
Svealand är ej sällan tydligt påverkat från väster.
Västergötlands och Smålands höjd- och skogsområden bilda
närings-geografiskt sett en enhet, vartill angränsande skogs- och
ljunghedsområden i Halland, Nordskåne och Blekinge sluta sig. Jordbruket har
här varit relativt blygsamt, medan boskapsskötseln och boskapshandeln
av gammalt varit viktiga förvärvskällor med stark export åt olika
håll. Det bildas inom ett sådant näringsmässigt likartat område ett i
viss mån sammanhängande marknadsväsen och en viss likformighet i
sättet att taga emot och omsmälta nyheter utifrån. Avsättnings- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
