Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyfödde världsmedborgaren. Av Louise Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioo
Louise Hagberg
än mor Carin, varvid denna tvingade henne att säga: »Jag lägger mig
på min barnsäng men inte på min sotsäng». Kvinnan neg djupt och
sade: »Amen i Jesu namn», varefter allt skulle gå väl, som det även
gjorde.
När så stunden var inne, skulle det vara alldeles tyst och stilla i
rummet, där den blivande modern låg, ty annars trodde man, att det
lilla livet skulle komma att bli mycket »olåtigt» eller skrikigt av sig.
Vidare skulle alla dörrar vara väl tillslutna, och efter solens nedgång
fick inte gärna någon främmande komma in, husets folk höllo sig då
själva alla inomhus; i ett hem där ett nyfött barn fanns, fick ingen
vara ute efter solnedgången, för att intet ont skulle kunna följa med
in vid återkomsten.
Var det en pojke, som kom, togs han upp i ett lintyg, men var det
en flicka i en skjorta, för då skulle, troddes det, det lilla barnet i
framtiden komma att bli lyckosamt i frieri och kärlek. »Jag minns det
häxet mycket väl», berättade år 1912 en då 79-årig kvinna i
Västergötland, »hur en liten flicka lindades in i en skjorta för att få
karltycke.» — Strax det lilla barnet kommit till världen lästes »Fader vår»
eller någon annan bön över detsamma för att fria det från allt ont.
Ävenså kunde barnmorskan, om en sådan var tillstädes, lägga sin hand
på barnets huvud och säga: »Gud välsigne dig och göre dig till en god
människa». I ordentliga gårdar var naturligtvis allt, som hörde till den
lilles utstyrsel på förhand iordninggjort, men i en del hem kunde vid
»fruns» ankomst allting i den vägen saknas, varför barnmorskan ofta
hade med sig vad som först skulle komma att behövas i linneväg. Ljus
och tändstickor måste hon också tänka på, då den enda belysningen
var spiselelden.
Hade den lille nykomlingen gjort sitt inträde i livet med segerhuva
— med fosterhinnan kvarsittande — väckte det ju glädje, ty det
betydde, att barnet skulle bli lyckosamt och få lätt för att reda sig
i livet. Ovanligt lyckosamt ansågs ett med segerhuva fött söndagsbarn
vara. Den, som var »född i» eller »med mössa» troddes likaså vara
osårbar mot hugg och slag. »Stora läkare» och duktiga »visgubbar eller
viskäringar» sades de även skola bli. Och gick en person med sin
segerhuva runtomkring en plats, där eld utbrutit, slocknade elden ofelbart.
Segerhuvan plägade, berättas det från Ångermanland, tagas i förvar
av jordegumman, tills barnet fyllt sexton år, då det själv fick ta hand
om den, varvid »hedningamössan» vanligen bars förvarad i en pung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
