Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyfödde världsmedborgaren. Av Louise Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioo
Louise Hagberg
samma lades ett Guds ord till skydd, såsom ett blad ur någon
andaktsbok. Viktigt var även att sy eller lägga in en slant i lindan — det
kunde vara en tvåöring, en tjugofemöring, ja till och med en tvåkrona,
i äldre tider tre styver eller en plåt, vilket skulle skydda barnet från
att bli bortbytt eller förhjälpa det att bli rikt. Så värst länge är det ej,
sedan denna sed iakttogs, bild 3—4. En synål, svavel och en vitlök
kunde också sys in. Så länge barnet var odöpt, gjordes gärna ett
korstecken för var gång det lindades, eller också for man med handen
omkring det med orden »i Jesu namn» eller »Jesus bevare dig».
När barnet var färdiglindat, fick modern det till sig och läste
»Välsignelsen» eller »Fader vår». — »Man skulle läsa över de nyfödda
barnen, så ha de gamle sagt, och så har jag alltid gjort», yttrade för en
tio år sedan en då fyrtioårig arbetarhustru i Ångermanland. Läsandet
skulle skydda barnet från att bliva en ond människa.
När allt var i ordning, lades det lilla barnet ned i den invid moderns
säng stående vaggan. Där hade man kanske dessförinnan lagt litet kol
eller salt eller jäst bröd, och så en sax förstås, för att riktigt »ståla»
barnet, och för varje gång hon sedan tog upp eller lade ned det i
bädden sade hon: »Jesus Guds son». I Dalarna, där så kallade kassar
användas för småttingarna, har i dem en sticka med barnets initialer och
årtal brukat att nedstickas. Denna sed, som ännu ej helt försvunnit,
utgör troligen ett minne från hedenhös och blev till ett slags
ätteklubba, då den kunde omfatta flera generationer. Till dopet bars den
lille i en särskilt fint utstyrd kasse, bild 6—8.
Något, som man förr var rysligt rädd för, var att en katt skulle gå
under det okristnade barnets vagga eller kanske rent av hoppa upp i
den, ty då kunde barnet lätt bli en bortbyting. Man kunde ju inte
alltid vara så säker på att det verkligen var en katt, det kunde ju också
vara något annat väsen, som tagit en sådan skepnad, särskilt om
katten var svart. Och för ingen del fick vaggan ställas så, att barnet
fick huvudet vänt mot dörren. Från Ångermanland berättas om en
kvinna, som gick på socknen, att hon blev formligen ond, då hon kom
på ett ställe och såg, att vaggan stod vänd så. Barnet kunde ju då så
lätt bli bortbytt. »Jesses, kära mor skynda sig att vända vaggan»,
brukade hon då säga. Vidare fick en vagga aldrig gå tom, för det
ansågs ha till påföljd, att barnet blev styggt och grinigt. Och sopades
det under den, fick barnet kort minne och blev svårt att söva. Skrek
den lilla varelsen utan orsak, ansågs det som ett bevis på människans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
