Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyfödde världsmedborgaren. Av Louise Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioo
Louise Hagberg
År 1922 berättade mig en tjänstflicka ute på Gästrikebygden, att när
hon en gång i början av 1900-talet hade kommit på besök i en
granngård, där de fått småfolk, låg det knivar på alla trösklar från
förstugan och in till barnet, och dessa måste alla stiga över för att komma
in. Den första hon stötte på var en förskärarkniv, och hon var nära
att ta upp den, men så förstod hon plötsligt, att den skulle ligga kvar,
och det fingo även de övriga sedan göra. — leke ett ögonblick fick
barnet lämnas ensamt. Såväl natt som dag skulle det brinna i spiseln,
och det mitt i hetaste sommaren, och om nätterna skulle man ha ljus
så länge barnet var odöpt, ty elden är ett mäktigt skydd mot allt
trolltyg. Mångenstädes »vakades det hedning» under denna ängslans tid,
till dess barnet blivit kristnat. På sina håll i Uppland samlades då byns
ungdom i själva barnbördsstugan, där de hade allehanda skämt och
upptåg för sig. Somnade t. ex. några av dem in, kunde de andra passa
på och sy ihop kläderna på en gosse och en flicka. Så vidare lugnt för
barnets moder blev det ju inte, men hon fick finna sig i stojet och
bråket. — Men annars var man mycket noga med alla besök. Det var
ju så många, som hade ont i följe, och många, som hade onda ögon.
Mången gång sades det också: »se’n den tösen eller den käringen var
här, har barnet aldrig annat än skrikit». En främmande — man kunde
ju icke veta, om det var en dålig människa — borde aldrig få se ett
barn naket, hade man inte ett halsband att sätta på det, knöts en röd
ullgarnsända om halsen. Helst ville man ju endast låta dem man kände
väl till och visste vara snälla och ordentliga människor få komma in.
Men inte kom någon fram till barnet, utan att ha bränt handen i
askan inte. Det förstod ju var människa, som kom utifrån in i ett rum,
där ett spädbarn fanns, att hon genast, innan hon yttrat ett ord,
skulle gå fram till spisen och där vidröra eller ta askan i handen. Rädd
var man också för att en främling skulle berömma barnet på något
sätt, säga att det var vackert, duktigt eller dylikt. Den besökande
kunde ju vara en dålig kvinna, och då kunde barnet få men därav och
bli sjukt. För att emellertid förta verkan av dylikt beröm gavs därför
ofta ett mustigt yttrande till svar, eller nöjde man sig med att säga:
»Barnet är sådant som det blivit skapat», men blev barnet se’n sjukt,
var det då, enligt vad som berättas ifrån Bohuslän och Småland, ingen
annan råd än att söka skaffa en lapp av den främmande kvinnans
kläder, bränna den och så ge barnet in av askan.
På ett ställe, där småfolk nyss kommit till världen, var det inte så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
