Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyfödde världsmedborgaren. Av Louise Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioo
Louise Hagberg
y * / //
- f
>-\ t : ’
Bild 6. Hängvagga med kassticka. Orsa sn, Dalarna. Pennteckning av J. F. Höckert.
givaren säga åt barnet: »Nu ska du väl ha stanning» (d. v. s. städsel),
eller som en annan sagesman i samma socken meddelat: »Jag får väl
ge’n en slant, annars tar han väl mössan av mig». Det kunde ges en
à två kronor i silver, ibland t. o. m. en sedel. Koppar fick det inte vara.
Mösslösen var en gammal, som det vill synas i hela vårt land spridd
plägsed, som gav anledning till månget skämt och upptåg och som
länge kvarlevat. »Det är likaledes här än i dag», berättade mig år 1923
en kvinna i Sköldinge i Södermanland.
Noggrant hålles det vakt omkring den lille nykomlingen, man visste
ju, att trollen hade makt att osynliga kunna lista sig in på allehanda
sätt, och att de passade alla tillfällen de kunde för att mot en av sina
egna ungar byta till sig ett litet människobarn. Den farligaste tiden
var ju före dopet, fastän det kunde ju ske efter detsamma också, men
då misstänkte man ju, att döpelsen ej var riktigt gjord. Prästen kunde
ha råkat stappla på orden, eljest hade nog inte trollen haft makt med
ett döpt barn. »Min mor var så glad», sade mig en gång en kvinna i
Dalarna, »att det var kyrkoherde Dalin som döpte mig, för då var hon
säker på att det blivit riktigt och att intet trolltyg varit med.»
Ett bortbytingsbarn kändes igen på att det var odrägligt fult och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
