Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyfödde världsmedborgaren. Av Louise Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioo
Louise Hagberg
har dock även ibland varit att låta barnet få det namn, som dagen i
almanackan bar. Att uppkalla det efter någon som tidigt dött var ej
’bra, ty då troddes barnet inte komma att leva länge. I sydöstra Skåne
har man ända fram till vår tid exempel på att barnets namn på
fornnordiskt vis borde allitterera med faderns, så att om den senare hette
Sven kunde ättlingen kallas Sigfrid.
Efter slutad akt lämnade prästen barnet i famnen på lillgudmor,
som så bar det hem från kyrkan eller prästgården. Var det två barn
som döptes i samma vatten, kallades de dopsyskon. Var det en gosse
och en flicka, skulle flickan döpas först, ty annars troddes hon som
äldre komma att bli karlavulen av sig och få skägg. Vid ett tillfälle,
då de i en norrländsk socken varit så oförståndiga, att de låtit döpa
pojken först, utbrast en kvinna, vilken berättade därom: »Tänk, nu
ska’ flickan bli som en pojke och få skägg». Visserligen sades det även,
att en gosse, som döptes efter en flicka, skulle bli käringaktig av sig,
men den risken synes man i allmänhet ej ha ansett vara så stor.
Med själva dopvattnet var det minst lika noga som med badvattnet.
I det kastades vanligen eld, ett eldkol eller en svavelsticka. Man slog
icke gärna ut det, förrän det var nattståndet och solen fått lysa på
det. Hälldes detta vatten ut i den lummigaste krusbärsbusken som
fanns, troddes barnet komma att få vackert krusigt hår, och utgöts det
i en halmkärve eller i högt gräs, skulle håret, om det var en flicka, bli
långt och rikt. För att få veta något om barnets framtida öde passade
man på och tittade i dopvattnet. Syntes då där inga »pengar», d. v. s.
pärlor i botten, var det ett tecken till att barnet komme att bli fattigt,
i motsatt fall skulle det få gott om pengar. Gärna sparades litet
av dopvattnet och slogs på en flaska; det var sedan så bra att ha för
att tvätta barnet med, som då fick klar hy, eller också användes det
som medicin.
När kyrkdop ägde rum, bars barnet vid utgåendet så högt, att hela
församlingen såg det, för då skulle det inte bli blygt, och gudmodern
aktade sig för att tala med någon, för att det inte skulle bli
skvalleraktigt. »Mor berättade», här anföres en år 1840 född västgötahustrus
ord, »att den kvinna, som höll mig till dopet, hälsade på alla utanför
kyrkan, för att jag inte skulle bli blyg, men talade inte med någon,
för att jag inte skulle bli skvalleraktig, och hon läste efter vart ord,
som prästen sa’, för att jag skulle bli läraktig.»
När gudmodern sedan vid hemkomsten överlämnade barnet till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
