Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rökt skinka, torkade gäddor och surströmming. Av Gösta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
Gösta Berg
den salta maten enligt vad man anser drog med sig den oerhörda
öl-konsumtion, som utmärkte vårt folk under till exempel 1500-talet.
Den vanligaste följdsjukdomen under den primitiva mathållningens
tid var i våra nordliga bygder skörbjuggen, känd dokumentariskt
redan under 1200-talet. Denna hemska sjukdom som bland annat
yppade sig i blodutgjutning i musklerna, har som bekant även i senare
tid, innan man lärde sig göra goda konserver, skapat många polar- och
sjöexpeditioners olycksöde.
Mot skörbjuggen hade man redan tidigt börjat bruka vissa
försiktighetsåtgärder. En norsk författare från 1600-talets första år skildrar
förhållandena i de nordligaste delarna av sitt hemland med följande
ord: »Men en Siugdom er der megit gengse, huilcken de kalde
Skiør-bock, oc døe månge der-aff, besynderlig de Fremmede, som did
komme, fordi de kunde icke fordrage oc fordøfue den Kost oc Spise, der
vancker; synderlig den fede ferske Hellefisk oc anden fed Fisk, som
fortæris der meste Parten uden Salt, oc denne Kranckhed kommer aff
Mafuens onde Fordøfuelse, huor-imod de bruge den Vrt Angelica,
som der ofuerflødeligen voxer, huilcken de æde saa grøn, baade
Stylcker oc Rod. Item, de æde oc Moltebær, oc giøre Grød der-aff
mod samme Siugdom; der groer oc en Vrt med tycke Blade, kaldis
Erichsgræs, jeg meener, det er et Slaugs Vildkarse, huilcken de oc bruge
mod samme Siugdom, oc groer den sommestads saa ofuerflødeligen paa
Holmer, at de om Sommeren hente hele Baade fulde deraff, oc saa
sylte hele Tønder fulde aff de Blade oc bruge til Kaal om Vinteren.»
(Claussøn Friis, Norrigis bescrifuelse.) I vårt land har i stor
utsträckning vilda skogsbär blivit konserverade och använda som
antiscorbu-tiska medel. Om ett sådant primitivt sätt att bevara hjortron skriver
Linné från Idre socken i Dalarna: »Hjortron conservera de hela
vint-ren öfver, genom det de kokas litet eller förvällas, slås i käril med smält
öfvergjutet smör eller fetma, hvarigenom vädrets tillopp förhindras
och förruttnelse afböjes».
Trots dessa självuppfunna läkemedel kan man väl förstå med vilken
längtan våren och de första vårliga örterna motsågos. Då fick dieten
en nästan modern prägel med sin nödiga balans mellan animalisk och
vegetabilisk föda. Liksom vi i våra dagar räkna med vårprimörer i
växternas rike, så hade man också då några tidiga örter, som stucko
fram redan innan snötäcket försvunnit från marken. Dessa örter ha i
oerhört hög grad sysselsatt folkets fantasi, och en norsk forskare har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
