Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvarnrotar och såglag i Svensk-Österbotten. Av Gabriel Nikander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppgående kvarnarna i Malax i medeltal omkring 8 delägare i varje, men
i början av 1900-talet, då antalet kvarnar nedgått till ungefär hälften,
hade siffran för delägarna fördubblats. I Övermark kommo 1752
24 bönder på 8 kvarnar, men omkring 1910 hade byns 6 kvarnar i
medeltal 12 delägare i varje. Det är klart att skötseln av dessa
»bolagskvarnar» skulle bli svårare, ju flera andelarna blevo. De enskilda
delägarnas »kvarndygn» kunde minska till 6 eller 4 timmar, vilket
självfallet ställde sig ovigt. Då den moderna tekniken i oljemotorn har
erbjudit lantmännen en bekväm drivkraft, har man i många trakter
allmänt övergått till sådana anläggningar, visserligen också de ofta
byggda på kooperativ eller »andelslags»-grund. Malax är i detta nu
den socken, där de gamla vattenkvarnarna äro talrikast, men även där
äro de endast en liten bråkdel av det forna antalet.
I andra fall ha strömrensningar medfört, att vissa forsar utgrävts
och sålunda blivit oanvändbara för kvarndrift. Ofta ha jordägarna
själva insett, att dammarna genom den vattendämning de medfört
vållat mera skada på odlingsjorden än nytta för kvarndriften, och
även av sådan anledning ha många kvarnar nedlagts. I synnerhet har
detta förfarande tillämpats i åar med svagt fall som den i Vörå.
Endast i ett fåtal fall har den moderna industrin tagit hand om de
gamla kvarnforsarna, då dessa i allmänhet inte ha företrätt några stora
styrkebelopp. Det stora flertalet av de gamla kvarnställena ligga
därför obebyggda i nutiden.
Vid tiden för storskiftets början omkring 1760 hade som regel varje
bondgård sin egen väderkvarn i de byar, som ej hade tillgång till
vattenkraft. Då hemmanen senare klövos, kunde väl ett par bönder
en tid samsas om en kvarn, men vanligen byggde de snart upp en ny,
så att envar fick sin. Luftströmmen räckte ju till för alla och behövde
inte ransoneras. Gärna sammanfördes flera väderkvarnar på ett högt
och fritt beläget ställe.
Enligt Styffes och Hildebrands uppgifter förekommo sågkvarnar i
Sverige redan i mitten av 1400-talet. I Tyskland kände man sådana
verk minst ett par århundraden tidigare. I Finland infördes de liksom
så många andra nyttiga verk synbarligen av Gustav Vasa i mitten av
1500-talet. De äldsta anlades på kungsgårdarna, men i slutet av seklet
hade också en och annan herrgård uppfört en egen sågkvarn.
På 1650-talet erfara vi om de äldsta allmogesågarna i Österbotten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
