Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvarnrotar och såglag i Svensk-Österbotten. Av Gabriel Nikander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landssträckor blevo helt ödelagda. Ännu i mitten av seklet hade man inte
mäktat med att bygga upp alla sågar, som hade funnits före ofreden.
Vid Purmo och Esse åar, d.v.s. i Pedersöre socken, funnos 1748 17
igångvarande mot 15 förfallna eller helt öde sågar. År 1746 hade
Gamlakarleby socken 14 sågar, som nu uttryckligen kallas enbladiga,
emedan den flerbladiga sågen av holländsk typ uppträtt på
skådebanan. Detta år hade hela Österbotten mot 69 enbladiga sågar endast
en flerbladig, nära Nykarleby. Tjugo år senare tillverkade de 28
sågarna i Pedersöre i medeltal blott 30 tolfter bräder om året.
Landshövdingen anmälde, att sågarna lågo i täta grupper och därigenom
utödde all skog i omnejden. Han önskade därför att en del av dem
skulle utrivas. Detta önskemål synes inte genast ha gått i uppfyllelse,
men i slutet av seklet hade antalet sågar i socknen nedgått till halva
antalet. Däremot hade mängden av försågade stockar ökats till 410
för varje, motsvarande 120 tolfter. Jämfört med sågarna på 1670-talet
hade sålunda avverkningsförmågan ökats ungefär 2 1/2 gånger. Detta
förutsätter synbarligen att konstruktionen av sågarna väsentligen
förbättrats. Ännu i början på 1800-talet erhöllo bönderna avslag på sina
ansökningar att få insätta två blad i sina ramar och att därutöver få
använda särskilda kantramar. Senare, i mitten av seklet, tilläts detta i
ett fåtal fall. Kantsågning förekom ännu ej på 1770-talet, vilket
kunde sammanhänga därmed att man allmänt brukade flotta den
sågade varan till utskeppningsstaden. Under passagen i forsarna blevo
bräderna kanstötta, och då kunde det vara lika så gott att de inte voro
kantade. Redan 1684 bestämdes att en tolft flottade bräder skulle
betalas med 8 öre mindre än oflottade och en tolft flottade plankor
med 16 öre mindre än oflottade.
Konkurrensen med de finbladiga sågverken blev med tiden för svår
för bondsågarna. På 1700-talet grundlades i sågverksocknen framför
alla andra, Pedersöre, en tvåramig såg vid Långfors, som ensam fick
rätt att försåga 2,000 stockar och i verkligheten tidtals nådde upp till
1,500 tolfter om året. År 1818 funnos i Vasa län 88 grovbladiga sågar
och 9 finbladiga. Till jämförelse kan nämnas att Medelpad och
Ångermanland 1825 hade 17 finbladiga och 382 grovbladiga sågar. Av de
grovbladiga verken arbetade det största antalet blott till delägarnas
eget husbehov. På 1830-talet begynte de finbladiga verken få rätt att
försåga ända till 10,000 stockar varje, och bondsågarna sackade allt
mera bakåt. Finlands dåtida störste spekulant i sågverk och trävaror,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
