Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvarnrotar och såglag i Svensk-Österbotten. Av Gabriel Nikander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sarvlaxsågen. Frammatningen skedde med tandhjul och kedja, såsom
den ännu sker i de åländska »vädersågarna». Långfors finbladiga såg i
Pedersöre hade 1804 vevar direkt på axeln och tandspänger, men den
var ett dyrbart verk, som värderades till 4,600 rdr banko. Den
berömde mekanikern Christopher Polhem jämför i ett
fragmentariskt utkast sågar med utväxling med sådana utan utväxling mellan
hjulstocken och ramen och finner de förras överlägsenhet, särskilt
vid dålig vattentillgång. Betydelsen av utväxling är enligt Polhem
större för en vattensåg än för en mjölkvarn. Vidare diskuterar han
frågan, om mindre anläggningar böra använda flerbladiga sågar i
likhet med de holländska sågarna, men finner, att detta stöter på
tekniska svårigheter, i det att de svenska sågbladen inte voro av
tillräckligt hög kvalitet. I Jakobstads museum bevaras ett grovt blad
från en gammal enbladig såg. Om detta blads beskaffenhet meddelar
den skicklige lokalhistorikern, ingenjör Hj. Björkman följande:
»Formen är ungefär den vanliga, tjockleken i skäret c:a 10 mm, men
i ryggen knappast hälften, för att bladet ej skulle klämma i
spåret». Angående kraftbehovet för ett sådant blad gör ingenjör
Björkman följande intressanta kalkyl: »Vi få visst förutsätta att
kraften var proportionell till bladets tjocklek, och då bladen voro smidda
och därigenom ganska ojämna, blev kraftåtgången möjligen ännu
något större. Sålunda kunde man räkna med ända till 6 fina blad på
ett grovt blad av 8 till 10 mm:s tjocklek med avseende å
kraftåtgången.» En uppgift från 1757 synes stöda ovanstående
uppfattning. Den gäller landsdelens första finbladiga såg, belägen i Nykarleby
älv och uppförd av borgmästaren i Brahestad Lithovius. Den ägde
endast 5 blad — de holländska sågarna i Sydfinland brukade på denna
tid ha ända till 11 blad i varje ram — och gick långsammare än de
enbladiga sågarna men sågade stockarna »nogare» och lämnade en
bättre tillverkning. Medan man för grannsocknens grovbladiga sågar
bestämde en sågarelön av 2 öre för varje stock, sattes den vid
Lithovius’ såg till 2 2/3 öre.
Uppgiften att den finbladiga sågen utförde ett »nogare» arbete är
mycket upplysande. Under hela den tid de grovbladiga verken
existerade, klagades det över svårigheten att få bräderna jämntjocka.
Rikskanslern Axel Oxenstierna hade i sitt friherreskap Kimito i Egentliga
Finland låtit uppsätt några sågkvarnar med tillhjälp av en tysk
»slussbyggare». År 1668 nämnes, att bräderna från en av dessa sågar voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
