Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAFVET
153
tertryck, att till och med ett mäniskolifs korta tid kan bli
vittne till betydliga kustförändringar. Medan vågorna på ett
ställe långsamt afgnaga och förstöra en halfö, skapa de på
ett annat ställe nytt land och nya öar. Och ytterligare en
annan kraft arbetar ju i hafvets sköte på att förvandla och
återuppbygga stcnlagren. Denna kraft utvecklar djurlifvet.
Skaldjur, koraller, otaliga djur, med kalk- och
kisel-pansar äro i oafbruten verksamhet, förstörande och
skapande. De förtära de mineraliska ämnen, som floderna föra
till hafvet, sönderdela dem kemiskt i det inre af sin
organism och utskilja ur densamma de substanser, af hvilka
de bilda sitt skelett och sitt hus. Generation efter
generation dör och återstoden samlas på hafvets botten eller
vid dess stränder och bilda slutligen oerhörda bankar,
hvilka slutligen träda fram öfver vattenytan.
Äfven under den långa tidrymd, som omfattar
årtusenden eller till och med hela geologiska perioder och under
hvilken länderna icke mera sköljas af haf svågorna, utan
endast kringsväfvas af atmosfären, fortsätter oceanen
likväl att omgestalta ländernas form genom moln, regn och
andra atmosfäriska krafter på hafvets yta.
Alla dessa atmosfärens fientliga makter, som storma
fram mot bergstopparna och småningom afgnaga och
förstöra dem, utsändas från hafvet; alla dessa isfält,
glaciä-rer, jöklar, som slipa klipporna och skjuta framför sig
väldiga grushopar, de s. k. moränerna, härstamma från
molnen, hvilka stiga upp från oceanen och i form af snö afsatt
sin fuktighet i bergens kitteldalar. Alla dessa vattenmassor,
som genom sprickor intränga i marken, upplösa stenar,
urhålka grottor, svämma upp mineralämnen till ytan och
stundom föranleda väldiga underjordiska
sammanstötningar, äro icke annat än dunster, som uppstigit från
hafvet och nu i flytande tillstånd återvända till detsamma.
De otaliga floder, som öfverallt utbreda lif öfver
jorden och utan hvilka fastlanden skulle vara torra,
obeboeliga öknar, äro endast liksom ett system af vener, hvilka
till det jordiska kretsloppets stora centralorgan, oceanen,
återföra vätskemassorna, hvilka genom molnens pulsådrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
