Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vänner och fiender bland djuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414
VÄNNER OCH FIENDER BLAND DJUREN.
läggningen, under det att arbetarna mata henne med honung
och andra safter och bygga den ena vågrätt ställda cellkakan
efter den andra, förenade af tunna pelare och omhöljda af
lager på lager af pappersmassa, så att hela byggnaden får
formen af en vid skaftet hängande rund eller oval frukt.
Ingången har ständigt sin plats i dess nedre ände.
Getingarna bilda inga ständiga samhällen. Mot hösten
bygga arbetarna några stora celler, i hvilka de könsmogna
honorna utvecklas, hvaremot hannarna framkomma ur de vanliga
cellerna af obefruktade ägg. Så flyga de ut för att para sig,
hannarna dö, boets gamla honor likaså, arbetarna duka under
den ena efter den andra, och endast de befruktade honorna
bli kvar i lifvet, om lyckan gynnar dem, för att öfvervintra
och nästa år grunda nya samhällen.
I motsats till bin och humlor äro getingarna vilda och
bruka sin gadd med raseri för att stingas, då de retas. De
göra nytta genom att åt sin afkomma fånga flugor, spindlar
o. s. v. Men den stora bålgetingen förgriper sig också gärna
på honungsbin, som han fångar bäst i flykten, och blir
därigenom en svår fiende till dessa nyttiga insekter.
Myrorna ha alltid framhållits såsom exempel på flit,
omtanke och samhug, och i själfva verket erbjuda de med sina
samhällen de allra egendomligaste företeelser af ordnadt,
målmedvetet, intelligent arbete med en vidtgående fördelning, så
att hvar och en har sin särskilda sysselsättning.
En dag på sensommaren flyga de med vingar försedda
honorna och hannarna ut för att para sig, hvarpå hannarna
dö, men honorna uppsöka eller gräfva sig ett litet jordhål, så
vida de icke falla till marken i närheten af någon af sin egen
arts stackar. Om så sker, gripas de af arbetarna, som slita
af dem deras vingar och föra dem till boet, där de lägga
äggen. De honor, som uppsöka eller gräfva sig hål i jorden,
befria sig själfva från sina vingar genom att trampa på dem
med det bakersta benparet och vrida duktigt på kroppen.
Därpå lägger hvarje hona i sitt jordhål några ägg, ur hvilka
en liten mjuk, blind larv framkommer. Larven matas af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
