Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordens befolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDENS BEFOLKNING.
461
Mindre Asien, i synnerhet kring sjön Van, ett vackert folk
med ljus hudfärg, mörkt hår, skarpt böjd näsa, köttiga läppar
och benägenhet för fetma; grekerna på kusten af Mindre Asien
och de vid denna belägna öarna; perserna i det nuvarande
Persien, med tämligen mörk hårfärg, tjockt skägg, stora ögon,
högrest växt, ett vackert folk af kaukasisk typ; slutligen afganer,
belutscher, kafirer och dem närstående stammar i Pamir, i allmänhet
halfvilda folk med reslig, mager gestalt, stark benbyggnad,
lång-lagdt ansikte och kraftiga drag samt tjockt svart hår och skägg.
I Arabien, Syrien och Mesopotamien bo slutligen folk af
den semitiska rasen, till hvilken de rena araberna på arabiska
halfön, de gamla fenikernas afkomlingar, israeliterna, de
syriska folkstammarne och beduinerna i Mesopotamiska öknen
höra. Af dessa ha i forntiden kaldéerna kring Babylon,
feni-kerna på kusten af Syrien och judarne i Palestina spelat en
ingripande världshistorisk roll. I det gamla Kaldéen, landet
Ur, såsom bibeln kallar det, nådde det forntida Asiens odling
sin högsta blomstring. Från Babylon grundades omkring 1,880
år före Kristus assyriernas mäktiga rike med Ninive vid Tigris
till hufvudstad. Detta rike ägde bestånd ända till 606 före
Kristus, då makten återgick till Babylon, hvars härskare
er-öfrande underlade sig Egypten, Palestina och Jerusalem
äfven-som fenikernas största stad Tyros. Babylons välde föll
slutligen 538 före Kristus för perserna, och därmed gjordes också
slut på den ursprungliga kaldeiska kulturen, som dessförinnan
likväl verkat i hög grad befruktande på så väl fenikers som
judars odling och sträckt sitt inflytande till greker och etrusker
i Grekland och Italien.
Fenikerna voro forntidens förnämsta sjöfarande folk, som
sträckte sina färder öfver hela Medelhafvet, sannolikt äfven
genom Gibraltars sund till västra Europa, och slutligen äfven
med sina fartyg beforo Röda hafvet. Från deras städer Tyros och
Sidon utgingo också kolonier, af hvilka det gamla Kartago
på Afrikas norra kust i närheten af det nuvarande Tunis blifvit
den mest bekanta och vida längre än det fenikiska moderriket
bevarade sin själfständighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
