Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befruktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEFRUKTNING.
497
hos fiskarna, men denna likhet kvarstår dock icke längre.
Af hjärnans fem hufvudafdelningar, af hvilka den tredje,
liksom hos fiskarna, hittills varit den största, börjar den främsta
afdelningen, stora hjärnan, som varit jämförelsevis liten, att
utveckla sig till större omfång än de öfriga; först sent
erhålla ryggradens kotkroppar, hvilka förut liknat fiskarnes, sin
från dessa mycket afvikande form.
Den biogenetiska lagen. Denna öfverensstämmelse, som
under ett tidigare utvecklingsskede utmärker äfven de högsta
däggdjurens och till och med människans foster och alldeles
icke inskränkes till enskilda drag, utan mer eller mindre
omfattar de viktigaste organsystemen, kan endast förklaras på
ett sätt. Man måste nämligen antaga, att alla ryggradsdjur
leda sin härkomst från en gemensam stamform, ett
urryggradsdjur, som lefvat i vatten, andats med gälar och till sin
organisation i allmänhet mest liknat den nutida fisktypen, ett antagande,
som för öfrigt på ett betydelsefullt sätt bekräftas däraf att de
äldsta fossila lämningarna af ryggradsdjur tillhöra fiskar.
De högre ryggradsdjurens fisklika skede är alltså ett arf
från alla ryggradsdjurs gemensamma förfäder. De enskilda
individernas utveckling från detta skede till fullt utbildade
djur återgifver tydligen hufvuddragen i en del af
ryggradsdjurstammens utveckling från de fisk lika urryggradsdjuren till
landdjur af skilda klasser. Individens utveckling är i detta
fall en förkortad och förenklad repetition af släktets, men icke
blott i detta fall, utan äfven i de flesta andra, ty icke blott i
ryggradsdjurens utan i nästan alla djurs tidigare individuella
utveckling kan man mer eller mindre tydligt läsa historien om
släktets öden. Den bild man sålunda erhåller af släktets
utveckling berättigar sålunda att såsom allmän regel säga, att i
hvarje djurs individuella utveckling märkes åtminstone några
spår af de växlande öden, som släktet undergått. Den stora
naturforskaren och zoologen Ernst Hæckel har också kallat
denna regel för den biogenetiska lagen, d. v. s. den lag, som
afser lifvets uppkomst.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
