Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arternas uppkomst och Darwinismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTERNAS UPPKOMST OCH DARVXNISMEN.
513
skedena af sin stams utveckling i förkortad och
sammandragen form.
Mutationsläran. Bland variationerna inom djur- och
växtvärlden förekomma många, hvilka uppstå språngvis, plötsligt
och utan öfvergångar. Denna »artbildande variabilitet» kallade
Darwin »mutabilitet», men lämnade ingen närmare förklaring
af densamma. I stället har den framstående holländska
naturforskaren Hugo de Vries på grund af densamma uppställt sin
s. k. mutationslära, genom hvilken han söker förklara
artuppkomsten inom djur- och växtriket. Med mutationsteorien
betecknar han den satsen, att organismernas egenskaper äro uppbyggda
af skarpt från hvarandra skilda enheter. Dessa enheter kunna
vara förenade till grupper, och i besläktade arter återkomma
samma enheter och grupper. Öfvergångar, sådana som växternas
och djurens yttre former så ofta erbjuda, förekomma emellertid
aldrig mellan dessa enheter. I enlighet härmed äro arterna
icke obeständiga och flyta icke in i hvarandra, utan ha gradvis
utgått ur hvarandra. Hvarje ny enhet, som kommit till redan
befintliga äldre enheter, bildar ett nytt trappsteg och afskiljer
en ny form såsom själfständig art på ett lika skarpt som
fullständigt sätt från den art, ur hvilken den framgått. Den nya
arten står sålunda med ens färdig och uppstår af de äldre utan
märkbar förberedelse och utan öfvergångar.
Hugo de Vries har studerat dylika mutationer hos några
växtarter, i synnerhet hos en art gultraf, (Enanthera Lamarckiana,
hos hvilken han under fleråriga kulturförsök, som anställdes
med tusentals exemplar, erhöll sju karaktäristiska nya former,
hvilka vid fortsatt odling visade sig vara till alla delar strängt
ärftliga. Denna stränga ärftlighet, som åtminstone för några
af dessa arter bevisats genom deras förekomst i vildt tillstånd,
skiljer mutationerna från husdjurens raser och kulturväxterna,
hvilka, om de fritt korsa sig, återgå till stamformen.
Mutationerna skilja sig från de blotta varieteterna därigenom att dessa
sistnämnda i regeln endast i ett kännetecken afvika från
stamformen, de förra åter i hela sitt utseende. Häraf har H. de Vries
dragit den slutsatsen, att endast mutationerna, men icke vanliga,
Naturen och människan. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
