Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Penningväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PENNINGVÄSENDET.
523
staterna, men kunna också bli gällande på andra områden
äfven långt efter det, att deras ursprungsland utslocknat.
Exempel på detta slag från nyare tiden erbjuder
utbredningen af den mexikanska dollarn i Östasien och
Maria-Theresia-dalern i östra Afrika.
Myntväsendets ordnande är numer uteslutande
förbehållet staten, som bestämmer finleken och vikten af de
särskilda mynt, som skola präglas. Därvid är det högeligen
önskvärdt, att dessa erkännas äfven af främmande stater.
I forntiden och under medeltiden hjälpte man sig på
sådant sätt, att man använde ett allmänt kändt och
tillförlitligt prägladt mynt såsom internationellt betalningsmedel,
såsom t. ex. perserkungens dareiker, romarnes aureus
och solidus, italienska guldgyllen, spanska piastrar,
venezi-anska zecchiner, holländska dukater o. s. v. Med tiden och
genom förhållandenas utveckling har man numer kommit
därhän att ingå myntfördrag, bland hvilka här särskildt
må nämnas den latinska myntkonventionen af år 1865,
genom hvilka mynt af samma vikt, värde och valör präglas i
Frankrike, Belgien, Spanien, Italien, Schweiz, Grekland,
Finland jämte stater i Sydamerika, och den skandinaviska
myntkonventionen af åren 1872 och 1875 mellan Sverige,
Norge och Danmark.
För att få mynt af guld och silfver att stå i ett fast,
bestämdt förhållande till hvarandra, har man försökt olika
utvägar under statens medverkan och bestämt sig för
olika sorters myntfot. Sålunda hvilar den dubbla myntfoten
eller den s. k. bimetallismen på grundsatsen, att båda
metallerna skola präglas till rättsligen gångbart mynt i ett land
i ett fast värdeförhållande till hvarandra på sådant sätt, att
endast guldmynten tagas till viktenhet, men att på en
viktenhet i guld komma ett visst antal viktenheter i silfver.
Som emellertid med silfrets sjunkande i pris svårigheterna
att upprätthålla det riktiga värdeförhållandet mellan de
båda metallerna blefvo allt större och guldet steg öfver det
lagligen fastställda myntsilfverpriset, så undanhöllos
guldmynten den allmänna rörelsen och kunde endast erhållas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
