Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för mitt embete. När qvinnor och barn gråta och larma
vid utmätningarne, är jag nästan frestad att ge
hela förrättningen på båten.»
»Det vore svagt, Huslund; en man bör veta att göra
sin pligt; man skall vara kristligt medlidsam, men
icke qvinligt vek. — Tvåhundra här och åttahundra
der gör tusen — således tvåtusen jemt i Östgöthar.»
Baronen smög Östgötharne till sitt hjerta; de gömdes
i hans bröstficka.
»Med herr barons nådiga tillstånd,» genmälde
Huslund, »tror jag mig också i ödmjukhet kunna vara
kavat, då det gäller tjensten. Herr baronen minns väl
Gustaf Svensson från Ingatorp, som i våras stal
potatis från herr baron. Han trädde ned en stång med
vidfästade spikar genom gluggen till herr barons
potatiskällare, och fiskade på det viset upp en ansenlig
mängd jordpäron, herr baronen till stor skada, serdeles
som han bortlärde konsten åt flere andra af bygdens
ungdom, hvilka nesligen följde hans exempel och
svårligen hemsökte herr barons förråder. Han kunde
emellertid bara dömas för snatteri. Men nu vid
sommartinget blef han fast för groft slagsmål med knifs
begagnande. Han dömdes till spö, och jag kan försäkra
baron, att han fick tillräckligt icke allenast för
slagsmålet, utan äfven för potaterna. Jag hade låtit dra
spöna i våt sand, och hissade honom så högt vid pålen,
att fötterna icke nådde marken. Gamle Örn,
häradstjenaren, hade fått sig ett qvarter brännvin, och slog
som det hade gällt att slå hans arffiender, Ryssarne.
Den skurken till potatistjuf skrek, så Gud vet, om det
icke hördes till nästa gästgifvargård. Under sina
värsta plågor hade han den oartigheten att erinra mig
om den stund, då jag, som hans ord föllo, skulle sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
