Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bygden, unge, och tigg; det är, fördöme mig! ditt
bästa råd.»
»Gud välsigne dig, mitt barn!» sade Olle och lade
handen på sin dottersons hufvud. »En tjufs välsignelse
är det enda jag kan ge dig; men Gud, som ser till
hjertat, skall förlåta mig och vaka öfver dig!»
»Nej,» skrek Anders och hängde sig fast vid fiskarens
fängslade arm, »jag går icke ifrån er, morfar! De må
slå mig, så att bloden rinner, jag blir hos er!»
En af länsmannens handtlangare fattade i gossen, för
att slita honom bort. Anders stretade emot med
uppbjudande af alla sina späda krafter; men inom få
sekunder låg han slungad i ett hörn af rummet, och på
en vink af länsmannen, började det bedröfliga tåget.
Gossen uppgaf ett genomträngande skri af sorg och
förtviflan.
I detsamma inträdde tvenne nya personer på
skådeplatsen, Segerstjerna och Stålkula, som, under en
morgonpromenad i grannskapet, hört skriket och nu ville
underrätta sig om dess orsak.
Länsmannens mössa flög af i en handvändning, och
hans rygg böjde sig instinktartadt för den rike egaren
af Segerstad.
Af de närvarande blefvo nykomlingarne upplysta om
förhållandet. Länsmannens giftiga utfall mot fången
kunde här vid lag icke öfverskyla sanningen: för
tillgreppet af ett stycke bröd, taget att mätta ett qvidande
barns hunger, släpade man en menniska i fängelse
och intryckte för lifstiden spöstraffets brännmärke på
hans rygg!
»Gamle man,» yttrade Segerstjerna och räckte, till
länsmannens rysning, sin hand åt tjufven, »lagens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
