Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Just sådan är också min tanke,» svarade Skurksell:
»när lusten faller på, skall man vara något mer än en
engel, för att kunna stå emot. Jag kommer bara ihåg
den der gamle Olle i Sörgärde. Han hade hållit sina
klor rena från nästans gods i några och sextio år; men
då kom frestelsen och min kära Olle blef tjuf i en
handvändning.»
»Ja du, hos Ryssarne är till och med ett ordspråk i
svang, att Frälsaren skulle stjäla sjelf, om han icke
hade händerna genomstuckna[1]. Jag hörde det af en
Finsk sjöman, som jag reste tillsamman med på en
fångskjuts.»
De båda värdiga kamraterna skrattade godt åt denna
gräsliga hädelse.
»Lyss bara inte käringen på oss?» afbröt Skurksell
midt i sitt skratt; »jag tycker, att hon lägger örat hit,
den fördömda maran.»
»Hon är döf som sten, din kruka; annars skulle jag
ha talat romani [2] med dig; det är ett språk, hvari
du behöfver öfning. Och, för öfrigt, hon är säker
som guld; hon förråder ingen af våra. Försökte hon
ett sådant streck, kunde hon aldrig somna trygg, att
icke en vacker natt vakna med elden i alla fyra hörnen
af stugan; och för sådana äfventyr aktar sig en klok
husmoder. Men,» återtog Sven Isaksson och tittade
utåt genom fönstret, »det är redan temligen skumt,
och kanske kunna vi ge oss i väg, utan fara att någon
af våra gamla bekanta, om vi också stötte på honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
