- Project Runeberg -  En sommar i Småland. Berättelse /
205

(1847) [MARC] Author: Karl af Kullberg - Tema: Småland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 9

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kamrat med fremmande talesätt, ansåg han som en viss
yttring af sjelfständighet att hvissla för denne obekanta
melodier.

De begge stallbröderne hade hunnit till början af
lindalléen, som ledde fram till Segerstad, och smögo
sig, i skygd af de stolta, lummiga träden, ända upp
på höjden af den kulle, der mangårdsbyggnaden var
belägen. Bakom en buxbomshäck, som begränsade
sjelfva gården, drogo begge af sig stöflorna, på det
att icke skoplaggens spår i sanden skulle möjligen
kunna leda till en upptäckt. Först smög Skurksell
barfotad fram mot byggningen, gående, så snart
han befann sig i skuggan, krypande på händer och
fötter, så snart, här eller hvar på fästet, molnen
händelsevis delade sig och den ljusa sommarhimlen
blickade fram, kastande en flygtig strimma af
dager öfver föremålen. Med rörelser, viga och lätta
nästan som en tigerkatts, kröp Skurksell rundt omkring
byggnaden, tittade i hvarje fönster, lyssnade vid hvarje
dörr. Han småskällde, för att, i fall hundar funnes
inom huset, få ett sällan af dessa vaksamma djur
uraktlåtet svar; men allt förblef tyst. Ändtligen kommen
i verksamhet, hade Skurksell icke mera tid att vara
rädd; han var en af dessa naturer, dem en retlig
fantasi på förhand uppskrämmer, men som i farans
ögonblick temligen veta beherrska sig. Krypande vågade
han sig i ett ögonblick, då himlen nästan alldeles
höljdes af moln, ända upp på sjelfva förstugubron, och
satte försigtigt en dyrk i portlåset. Efter några
fruktlösa försök gaf dörren efter. Spejande sträckte
Skurksell in hufvudet; allt var tyst, men mörkret för djupt
att rätt skönja föremålen. Tjufven smög ändå

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:40:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kullenso/0205.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free