Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sedermera åt hela det öfriga sällskapet, så att
ridåen föll under utomordentliga utbrott af munterhet.
Men nu först lär Ariadne ha blifvit rasande på fullt
allvar, och skolade tappert opp den stackars Amor,
som narrat henne att skratta. Lilla fröken Roffelli
skyllde på sin bror, som grinat åt henne så putslustigt,
att det var platt omöjligt att icke dra på munnen,
och i fröken Grönlunds själ insmög sig en mörk
aning, att alltsammans var en anläggning af unga
Roffelli, för att, genom misslyckandet af denna tablå, ge
desto mera relief åt den följande, i hvilken hans
syster Stafett borde uppträda såsom den heliga Cecilia,
spelande orgel. Fröken Grönlund beslöt att hämnas.
För den heliga Cecilias räkning hade blifvit förfärdigad
en orgel, som, till det yttre rätt prydlig och flerestädes
förgylld, dock till det inre endast var en vanlig
trä-lår. På denna omständighet byggde fröken
Grönlund planen för sin hämd. Hon skyndade upp till
damernas kläd-loge, och bemäktigade sig der en liten
knähund, som, tillhörig yngsta fröken Roffelli, hvilade
lugnt bland qvarlefvorna efter brådstörtade toiletter,
med en låda sminkburkar till hufvudgärd åt sitt
lockiga hufvud. Under den vida Ariadne-slöjan dolde
fröken sitt rof, som hon i den allmänna förvirring,
hvilken merendels råder på en theater med nedfälld
ridå, helt obemärkt nedsmög i djupet af St. Cecilias
orgel. Häpen öfver denna tvära förflyttning, förhöll
sig hunden stilla och tyst, medan orgeln infördes på
theatern; men när fröken Stafett, kostymerad i enlighet
med den berömda taflan af Carlo Dolce, höjde en
inspirerad blick mot himlen, när ridån rullade upp
och en ljuf, stilla musik ljöd från violerna i
orchestern, då utbröt hunden, som var en förklarad fiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
