Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mäster magnus granlund.
89
»Jerubims, welche sich alle verwundern tiber die grosse Liebe, dass
cr vor der menschlichen Geschlecht gestorben ist»,1 där de på
dom-kyrkoaltaret veklaga öfver Kristi död. Förebildens mäktiga attika
är däremot utelämnad. På den bröstning, som täcker muren upp
till det höga fönstret på den östra korväggen och prydes med en
nattvardsrelief — till hela sin karaktär en konstnärlig stöld från
Prechts behandling af samma ämne —, reser sig ett för öfrigt relativt
väl snidadt krucifix, hvars fot dekoreras af ett par af
lidandesemblemen, medan å ömse sidor af det hela Tron och Hoppet posera
med sina utskjutande magar och himlande ögon. I likhet med öfriga
figurer äro de hvitmenade, under det altaret i öfrigt är af »marmor»,
röd och grön, med kapitäl och ornament i guld.
När härligheten stod på sitt rum, måste säkerligen mäster
Granlund ha känt sig stolt och väl till freds och Bälinge församling ej
mindre. »Den stora konsten» hade ju flyttat in i socknen, det
beundrade storverk, man kände från sina besök i Uppsala, så godt som
efterbildadt. Om ej de förhandenvarande förhållandena vore för
de båda arbetena och deras upphofsmän alltför olikartade för att
tillåta någon jämförelse dem emellan, kunde måhända en blick på,
hur detta är gjordt ha varit nog så belysande för vår mästares
konst. Att lägga någon strängt kritisk måttstock på ett verk som
detta i Bälinge tjänar naturligtvis ingenting till. Ty om det måste
medgifvas, att själfva Uppsala-altaret, jämfördt med sin förebild, det
af all den allena saliggörande kyrkans prakt strålande Ignazia-altaret
i Roms Jesuiterkyrka, redan i mångt och mycket företer
degenera-tionens tecken, att den i sin uppbyggnad ej är så litet löslig med
sin smala båge mellan kolonnparen och molnglorian öfver attikan
som enda förbindelseleder mellan de stigande sidorna, att
kompositionens helhetsverkan stores af mer än en svaghet2 — hvad månne
man då skall säga om mäster Granlunds konstprof, hvars båda
gafveldelar lämnats att balansera på ett par smala kolonners kapitäl
och som knappt ens skenbart hållas samman af den betydligt magra
solglorian öfver fönstret? Eller vidare t. ex. om det sätt, hvarpå de
båda »profileurerna» hissats upp på sina postament och ej tillåtits att
få mer känning af sin samhörighet med det hela, än att altarskranket
fått afskära dem förbindelsen med detta? Den obetydlige landsorts-
1 Enligt Prechts egen beskrifning af sitt arbete, aftryckt hos C. G. Frediani
»Uplands Kyrkiors Miirckwärdigheter» (1725) s. 13.
* Se härom J. Koosval: »Den gamla altartallan i Upsala domkyrka» i Svenska
slöjdföreningens tidskrift 1905, haft. i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
