Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 170
KULT OCH KONST."
form. Men i psalmboken 1536 träffa vi icke mindre än 13, mer än
en fjärdedel af hela antalet. Fastän deras original ha att uppvisa
olika strofform på grund af växlande rimanordning, äro de, som
sagdt, alla af likartad typ.
Däremot gör sig i viss mån en annan omständighet gällande,
som för latinet ej spelar någon roll, nämligen den i det föregående
framhållna växlingen af stafvelseantal. Dock kan man iakttaga, att
diktaren, tydligen med mönstret för ögonen, sökte så mycket som
möjligt hålla sig till det normala antalet, och detta mer noga i
förevarande versslag med dess enkla och utpräglade schema än i andra
mera komplicerade. Icke mindre än 6 af psalmerna äro i detta
afseende alldeles undantagslösa, och af de öfriga visa de flesta endast
enstaka undantag. Redan våra första dikter från nya tiden visa sig
således i icke ringa mån vara hvad man kallat stafvelseräknandc.
Och härmed är man i metriken inne på en fråga, som i flera fall
visat sig ganska svårlöst, och som ledt till vidt skilda åsikter.
Till-lämpar man hänsynslöst det jambiska schemat och föredrager dikterna
efter detta, blifva de genom sin betoning onjutbara. Accenten, för
oss det viktigaste i versen, blir alldeles fördärfvad.* Skola vi då
tänka, att denna för meningen alldeles orimliga betoning verkligen
också användes i dessa för säng afsedda dikter? Så har man äfven
gjort, hänvisande till att under vissa betingelser det rytmiska
elementet kunnat få helt och hållet undertrycka meningens kraf. I
denna åsikt ligger något berättigadt. Bäde frän rent folklig poesi
och frän konstpoesi, särskildt på mera outvecklad ståndpunkt, kunna
många exempel härpå ges. Men att genomföra denna synpunkt är
tydligen orimligt. I själfva verket är det så, att för diktaren här
blef en ganska svårlöst konflikt. Genom de i språkets natur
inneboende betoningsförhållandena och genom förut använda poetiska
former, hufvudsakligen knittel, var han van vid obundenhet i fråga
om växlingen af höjning och sänkning. Nu ställdes han inför
krafvet af en reglerad sådan jämte ett visst antal stafvelser i versen.
Den senare fordran kunde lättare uppfyllas än den förra. Ännu fick
accenten inom versen vara fri, dock med iakttagande af de 4
höjningarna; men dä stafvelseantalet var bestämdt, uppstod härvid
nödvändigtvis en knagglig gång i versen, hvilken kom att framvisa
brister, dem en friare vers kunnat undvika. För en mera öfvad
formbildning framstodo dessa brister allt bjärtare och ledde slutligen
* Huru det i själfva verket förhöll sig med accenten i de latinska hymnerna liar
jag icke kunnat undersöka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
