Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
KUI.T OCH KONST.
af strofen har däremot jämn jambisk gäng. * Då i strof 2 Olaus
Petri har kvinnlig kadens i st. f. manlig (gammen: sammen). har
Wallin ändrat detta. Däremot ha dess bättre åtskilliga andra gamla
vändningar fått kvarstå, äfven det numera onöjaktiga rimmet
höj-denne: iordenne.
1 samband med nu undersökta psalmer bör äfven nämnas
psalmen En riker man (G. psb. 205), hvars versform närmast hör hit:
strofen bestär af 3 perioder med inrim. Såsom medeltidspalm är den
redan omnämnd på ett par ställen (Kult och Konst 1906, sid. 166
och 167), till hvilka jag hänvisar. Här må endast nämnas, att de
ändringar i Ericus Olais text, som Olaus Petri vidtagit, äro
jämförelsevis få, stundom gjorda för meningens skull, stundom för
språkformen eller versen. Detsamma gäller om formen i G. psb. i
förhållande till Olaus Petris redaktion.
Det är hufvudmassan af våra äldsta egentliga psalmer, som i
denna afdelning blifvit undersökta, de som till grundläggande
versmått ha septenaren, hvilken vi redan funnit äga djupa rötter i
medeltidspoesien, med anslutning såväl till folkvisa som konstdikt. Och
det är här, som de metriska tendenserna hos Olaus Petri klarast
kunna komma till uttryck. Att han icke diktat efter enhetliga
principer, är tydligt. Han befinner sig i allmänhet långt från de tyska
mönstrens utbildade vers, särskildt Luthers på en gång kraftiga och
regelrätta. Hans sträfvan att böja det motsträfviga svenska språket
under versens fordringar har mången gång varit mindre lyckosam.
Men då han i sina bästa psalmer, mer eller mindre påverkad af vår
äldre diktning, låter en rytm framträda, som stundom är mera »jämn»
men vanligen ganska »fri» (dock ej med folkvisans nästan
obegränsade frihet), då intager han en ståndpunkt, som är på en gång
nationell och metriskt väl berättigad, och hvars konsekventa
utbildning i en senare tid kunde ledt till utmärkta resultat.
Hvad de särskilda formerna beträffar, finna vi, att det egentligen
är pä två sätt som septenarverserna sammanslutas till strofer: dels
genom upprepning af den vanliga dubbelperioden, stundom med
tillläggande af någon versrad, dels genom en dubbelperiod, tillökad med
en utvidgad period. Sistnämnda versslag intager inom
psalmdiktningen en framskjuten ställning; i profana sånger är den däremot
ovanlig. — Då i modern diktning septenarstrofen (dubbelperioden)
* Jfr Beckmans karakteristiska yttrande (s. 192): >Kärleken till den gamla sångens
toner har lockat fram ur den annars så korrekta Wallinska pennan åtskilliga prosodiska
missljud uti första hälften af alla 3 str. >
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
