Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom angripna människodyrkandet. Men för dem som under
våren år 1889 läste artikeln eller hörde talas om den — det
finnes väl många som ännu erinra sig det uppseende den
väckte — var det lätt att precisera vad som blivit utsagt i
blotta antydningar. Uttrycket „efterlämnade bohag” ledde
ju omotståndligt tankarna till inredningen i
Runebergshemmet, och de „bekransade stoderna” påminde om monumenten
i Helsingfors och Borgå. Av vallfärder till stormansgravar
kände man på den tiden icke några andra än dem som
företogos till kullen på Näsebacken. Och när professor Råbergh
med ogillande talade om att man firade snillenas födelsedagar
som högtider, så måste han ha gjort sig beredd på att hans
ord skulle tillämpas på den fest, vid vilken nationen årligen
den 5 februari samlade sig i hyllning av Runebergsminnet.
Det kan därför ej ha varit någon överraskning ens för honom
själv att man på många håll indignerades av hans sätt att
beteckna dessa yttringar av beundran för Runebergs diktning
och personlighet som „ömkligare förvillelser” än medeltidens
helgonkult, och att indignationen tog sig uttryck i hånfulla
angrepp mot hans teologiska värdighet.
Under den tid som gått sedan år 1889 har det kyrkliga
uttalandet förlorat det mesta av sin förmåga att uppröra
sinnena. Att det här alls blivit framdraget beror ej heller på
någon lust att återuppliva en förgången tidsålders
meningsbyten, utan på en förnimmelse av att uttalandet, trots all den
trångsynthet det vittnar om, dock på ett i många avseenden
träffande sätt karakteriserar ett anmärkningsvärt
sakförhållande. Vare sig man däri vill se en villfarelse eller ej, så
har obestridligen Runebergsminnet blivit föremål för en
hyllning, vilken utan överdrift låter beteckna sig som en kult.
Det kan ej heller förnekas att, som Råbergh på ett annat ställe
i sin uppsats uttryckt det, kulten för sina ändamål begagnat
former, som synas »lånade från forna tiders människodyrkan».
Platserna där vår nationaldiktare levat och verkat ha blivit
medelpunkter för dyrkandet av hans minne. Liksom antikens
heroer och medeltidens helgon, har han förlänat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
