Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Runebergs levnadsafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 Runebergskulten.
1
mh
Al"
sin egen teknik, söm just i sin fulländning visar sig ofullkomlig;
han ryggar för gestaltandet; han lägger icke upp några nya
planer; och det kräves ett starkt uppbåd av viljefaktorerna
för att ens de påbörjade verken skola bringas till sin avslutning.
Det kunde te sig som en lockande uppgift, åtminstone för
dem som älska tankens lek med möjligheterna, att uppbygga
hypoteser om huru det hade kunnat gå, såvida Runeberg
fått bevara sin hälsa efter det Fänrik Ståls Sägner och Kungarne
på Salamis blivit avslutade. Man kunde tänka sig att han,
med den obenägenhet för utformande av intrycken, som kom-
mer till synes i brevet till v. Beskow, hade tillägnat sig en annan
teknik än han tidigare använt, ett ,,sista manér“, så att säga,
av den art man anträffar hos så många åldrande mästare på
bildkonstens område. Bakom hans så ofta uttalade fruktan
för att ,,rubba fåglarnas fjäderdräkt” låg det väl icke blott
en lust att rättfärdiga de kontemplativa, kvietistiska, man
vågar väl kanske säga indolenta böjelserna i hans eget väsen,
där gömde sig kanske även en aning om att den konst, som var
hans, begagnade alltför solida medel för att kunna rädda själva
skimret på fjärilens vingar. För uppfattningen om hans
poetiska åskådning måste det väl dock anses betyda rätt myc-
ket att han, vars egen form var så ofelbar i sin plastiska fast-
het, med varmt erkännande förstod att bedöma Topelius’
lyriskt musikaliska diktning. Och än mer betydde i detta av-
seende hans trogna beundran för Almqvist, det disharmoniska
geniet, som i så mycket stod som hans motsats, som diktade
formlösa Songes och vars fantasi rörde sig som en irrande hind.
Det gives emellertid, och det bör man skynda sig att fram-
hålla, rakt inga tecken på att Runebergs dikt hade kommit
att byta karaktär, därest alstringen hade fortsatts efter år
1863. Så vitt vi kunna döma skulle de nya sångerna, dramerna
och epopéerna, om de alls kommit till, ha blivit lika fasta i for-
men och lika genomtänkta i kompositionen, lika starkt ge-
staltade med ett ord, som deras föregångare. Allt annat skulle
ha förhindrats såväl av Runebergs en gång för alla bestämda
diktarnaturell som även av de för tiden utmärkande teoretiskt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
