Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Runebergs levnadsafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 Runebergskulten.
i
:#i1’
E
VIIIIII
hon)
INT
i li’
r
ill
"
anlt
6.
den sjuke skalden, hade väl ofta berett sig på att möta en
kroppens och sinnelagets invalid, och om intrycket kontraste-
rade mot deras föreställningar så var det naturligt att Runebergs
andliga livskraft starkt, måhända t. o. m. alltför starkt, blev
framhävd i deras skildringar. Sådana omedvetna, av kontrast-
associationer påverkade förskjutningar i omdömet har man
att taga med i räkningen, när man försöker utfinna sannings-
kärnan i berättelserna om den sjuke Runeberg.
Det kan, för att belysa detta resonemang med ett exempel,
givetvis icke bli tal om att bestrida pålitligheten av alla de
träffande iakttagelser, på vilka Carl Rupert Nyblom grundat
sin med rätta berömda karakteristik av Runeberg sådan han
var sommaren 1869, under den svenska litteraturhistorikerns
besök i skaldehemmet. Men man kan sätta i fråga om icke
bilden hade vunnit i trovärdighet, ifall några av dragen
hade understrukits med mera eftertryck; eller riktigare sagt,
om icke vi vid läsningen böra taga oss i akt för att på några
andra av dragen lägga en starkare accent, än författaren må-
hända själv haft för avsikt att giva dem.
Det är otvivelaktigt fullt överensstämmande med verklig-
heten, att Runebergs fysiska uppenbarelse imponerade även
under sjukdomen. (Därom kan man ju förvissa sig genom att
se på de mäktiga, sex år senare tagna fotografierna av den
gamle barden). Man förstår jämväl att främlingen, när han
såg honom röra sig — skalden kom emot sin gäst stödd på
sin yngsta sons arm — och när han hörde honom tala, kände
sig stå inför en „storartad i alla hänseenden helgjuten person-
lighet”. Stämman, som påminde Nyblom om Geijers röst då
han året före sin död tog avsked av sina landsmän i Uppsala,
hade väl trots sjukdomen bibehållit sin gamla klangfärg; och
vem svarar för att den icke just genom sjukdomen hade fått
en biton, som liksom Geijers ofrivilligt lockade tårar i ögonen.
Blicken var klar och djup, heter det, och talet var tydligt och
redigt.
Allt detta övertygar oss; och vi tro likaså på skildraren,
när han säger att konversationen var „mäktig, god och klar,
a
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
