Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Runebergs levnadsafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 Runebergskulten.
som skald utan även som människa. I en liten dikt (daterad
T:hus 13. X. 61) Tio minuter hos Runebergs har hon skildrat
de föryngrande och livgivande verkningar, beröringen med
den store mannen utövade på hennes väsen. Med allt det
ideella i sin strävan kände hon sig bunden vid Runeberg, och
det var därför naturligt att hon nu, då hennes son begynt sin
konstnärsbana, ville leda honom, liksom för en invigning,
fram till sin mästare.
Att hon hyste en sådan, djupt allvarlig, uppfattning om
sitt förhållande till skalden och till sonen framgår tydligt nog
av det brev hon två år senare sände till Runeberg på hans
70-års dag, och med vilket hon enligt Strömborg »synnerligen
gladde honom». „Men skulle”, så slutar hon brevet, „dessa
,,försvinnande droppar av mitt hjärteblod gå igen hos min son,
,,skulle han en dag med glädje nämnas av sitt land, skulle
„han ha fått den gåva av Gud som jag bett om: att tänka stort
„och känna rent, då vet Farbror, och han vet det, att det
,,ljus, som omstrålade min ungdom, som vidgade min synkrets,
„och värmt mitt liv, kastat sin reflex på honom och kanske
„skall han kunna en dag tacka Farbror vackrare och värdigare
„än jag, —• men icke varmare."
Under hösten 1873 kände sig Runeberg så svag, att han
icke kunde mottaga sin gamle vän Emil von Qvanten, då
denne jämte sin hustru ville uppsöka honom. Han vågade
ej heller bedja Dietrichson, som då var i Helsingfors, komma
till Borgå, emedan han ej visste om han orkade sällskapa med
honom. Då Dietrichson två år senare, under hösten 1875, ånyo
besökte Finland, mottog han emellertid en vänlig inbjudan från
fru Runeberg, som skrev att hennes man önskade se honom
och tacka honom (såsom Dietrichson själv med rätta antog,
för en dikt, som han författat för 70-årsfesten i Stockholm
1874 samt för den Runebergbiografi han tidigare publicerat).
Vid det därpå följande besöket i Borgå var det emellertid
mest skaldens hustru, som norrmannen fick samtala med.
För honom, som bevarade så livliga minnen från sitt första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
