Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Reaktion mot Runebergskulten — Kultens framtidsutsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416 Runebergskulten.
Allt detta är värt att hållas i minnet och att åberopas
gentemot dem, som av idel finskhet känna sig förhindrade att
hylla Runebergs minne. Men vad som betyder än mer än de
enskilda uttalandena i och för sig, är att de alla finna stöd
hos finskhetsrörelsens lärofader, Johan Vilhelm Snellman,
som aldrig försummade att framhäva Runebergs nationella
betydelse.
Detta gjorde han ju, mer myndigt än någon annan, i det
historiska tal han framsade vid Runebergs grav. Men han ut-
talade även, i skarpt polemisk form, samma betraktelsesätt i ett
tal, som aldrig blivit fullständigt upptecknat och som icke ens
omnämnes av hans levnadstecknare. Vi åsyfta det lynnesut-
brott med vilket Snellman år 1876 på Tavastländska avdel-
ningens årsfest besvarade en av Paavo Cajander (diktaren och
Shakespeareöversättaren) utbragt skål för de inbjudna gä-
sterna, Snellman, Lönnrot och Yrjö Koskinen. Skåltalet, som
var avfattat på vers, hade på tvenne rader omnämnt Rune-
bergs »jättekantele», men hyllat de övriga, till festen särskilt
inbjudna männen med var sin strof — någonting som väl av
formella skäl kunde motiveras, men som för Snellman måste ha
tett sig som en sidvördnad mot den störste av dem alla fyra.
Snellman var, säges det, till det yttre lugn, då han gick
upp i talarstolen för att tacka för hyllningen. Men efter några
ögonblick begynte hakan darra, och rösten skälvde av vrede,
när han talade om den brist på aktning för Runeberg, som
kommit till synes bl. a. i den upplästa dikten, och som
han antog berodde på att Runeberg skrivit på svenska. Det
fanns icke, sade han, och hade aldrig funnits någon större
fosterlandsvän än Runeberg. Efter att ha uttalat sin ringakt-
ning för det som pratades och skrevs av ungdomar, som icke
lärt sig respektera vetandet, och efter att ha förklarat att dessa
hans ord kommit ur hans innersta hjärta, uppfordrade han
tavastlänningarna att höja ett kraftigt leve för Runeberg.
Kort därpå tog Snellman sin hatt och lämnade samkvämet.
Det säges att den gamle ledarens uppträdande väckte en
viss förstämning bland studenterna. Men varken Snellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
