Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fönster stodo öppna, en katt låg och slickade sina
ungar midt i dörröppningen, men ingen tycktes vara
hemma. Ett stycke längre ned mötte han en gammal
man, som bar ett spann fradgande mjölk. Han var
utan hatt, och hans ansikte inramades av snövitt hår
och skägg. Ljusan Dag tyckte att han aldrig sett en
människa som såg så förnöjd ut.
”Hur gammal är ni, far?” frågade han.
”Åttiofyra”, blev svaret. ”Jojo, det stämmer det,
åttiofyra, men kry som ett vinterny.”
”Ni måste ha skött om er mycket förståndigt”,
menade Ljusan Dag.
”Jag vet just inte det. Jag for över slätterna
här-borta med ett oxspann och slogs med indianerna 1851.
Då var jag gift och hade sju småttingar. Jag antar
att jag var lika gammal då som ni är nu eller
åtminstone nära på.”
”Har ni det inte ensamt här?”
Gubben tog mjölkspannet 1 andra handen och
tycktes tänka efter.
”Det beror på”, sade han. ”Det var litet tomt, när
gumman min dog ifrån mig förstås. Somliga ä’
ensamma midt ibland andra, och jag är nog en töcken,
för när jag någon gång reser till Frisco, känner jag mig
ensam. Men nu far jag inte dit längre. Här har jag
det bra, jag har bott här sedan 1854.”
”Det är rätt, gamle far, stanna kvar här ni”, sade
Ljusan Dag och satte sin häst i gång. Han kände
det, som om han hade slutit fred med hela världen.
Det var som om det gamla däruppifrån Yukon börjat
vakna hos honom igen. Han kunde inte låta bli att
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
