Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon böjde sig ner, fick fatt i klinkan och öppnade.
”Nej, förlåt”, sade hon, då Ljusan Dag ville följa
henne igenom.
Han strök Bob tillbaka, och grinden slog igen mellan
dem. Men det var mer som skulle sägas, och hon red
inte sig väg.
”Hör, miss Mason”, sade han sakta med en röst
som darrade av ärlig känsla. ”Jag vill att ni skall
vara övertygad om en sak. Jag har aldrig tänkt löpa
omkring med er som en dumbom. Jag tycker om
er, och aldrig i mitt liv har jag talat mera allvarligt.
Jag har aldrig menat någonting orätt, utan mina
avsikter ha varit fullt hederliga . . .”
Men uttrycket i hennes ansikte kom honom
plötsligt att tystna. Hon var förargad, men på samma
gång skrattade hon.
”Det där sista skulle ni inte ha sagt”, utbrast hon.
”Det påminner om en . . . en äktenskapsbyrå: fullt
hederliga avsikter, i och för giftermåls ingående. Men
det är bara vad jag förtjänade, och det är väl vad ni
kallar att gå på.”
Bronsfärgen hade bleknat bort ur Ljusan Dags hud,
sedan han börjat leva stadsliv, så att rodnaden, som
göt sig över hela hans ansikte, tydligt syntes. Han
kände sig så förvirrad att han inte märkte, hur hon
nu såg på honom vänligare än någon gång förut under
dagens lopp. Hon var inte van vid att se fullvuxna
män rodna som pojkar, och hon ångrade redan
skärpan i sina ord, som var helt ofrivillig.
”Miss Mason”, började han åter, först sökande, men
sedan så hastigt att hans ord blevo nästan
osamman-hängande. ”Jag vet att jag är en grovhuggare, men
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
