Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hållandena förvirrade henne och hon vände åter till
sin tidigare position.
”Jag kan inte disputera med er, det vet ni. En
kvinna må ha aldrig så rätt, männen ha i alla fall ett
sätt att tala som låter ofantligt övertygande, men
kvinnan vet ändå att de ha orätt. Men det finns
någonting som heter skapandets glädje. Kalla det
spel, om ni vill, det tycks mig mera tillfredsställande
trots allt att skapa någonting än att låta tärningarna
rulla varenda dag. Ibland brukar jag för motions
skull rykta Mab och när jag sedan ser hennes hud
glänsande och mjuk, känner jag mig så nöjd med vad
jag gjort. Så måste det också vara när en man
bygger ett hus eller planterar ett träd. Han kan se på
det, det är hans eget verk. Även om någon som ni
kommer och tar trädet ifrån honom, finns det ändå
alltid, och han planterade det. Ni kan inte beröva
honom just detta ens med alla era millioner, mr
Harnish. Den glädjen måste vara större än spelglädjen.
Har ni aldrig gjort någonting själv — ett stockhus
uppe i Yukon, en kanot, en flotte eller någonting
sådant? Och kommer ni inte ihåg hur nöjd ni kände
er både medan ni höll på med det och sedan det väl
var färdigt?”
Medan hon talade, sysselsatte sig hans minne med
de idéförbindelser hon framkallade. Han såg den
ensliga slätten på flodbanken vid Klondyke och han såg
stockhusen och varumagasinen resa sig — hela de långa
rader han byggt och sågarna som arbetade dygnet om
i tre skift.
”Min själ, miss Mason, ni har rätt — på visst sätt.
Jag har byggt hundratals hus däruppe och jag kommer
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
