Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
ligt bestått denna »gudsdom»>, erkände konung Sigurd
honom såsom sin broder, men lät honom aflägga ed
på att aldrig göra anspråk på konungadömet, så länge
Sigurd eller hans son Magnus lefde. Alla stormännen
måste äfven med ed lofva, att Magnus ensam skulle
blifva Sigurds efterträdare.
Men knappt var Sigurd död, förr än Harald gille
kräfde halfva riket och fick så många af ländemännen
på sin sida, att Magnus måste gå in på delningen.
Och det var ej nog härmed; när Magnus sedermera
sökte göra sig fri från den ovälkomne medregenten,
visade det sig, att denne hade det största partiet för
sig; Magnus tillfångatogs, beröfvades synen och stym-
pades äfven på annat sätt samt insattes i ett kloster,
och nu var Harald gille ensam Norges konung.
Harald var på intet vis en stor konung. Alltfrån
början visste man om honom, att han var ganska en-
faldig, att han egentligen blott brydde sig om sina
nöjen och njutningar, men tillika, att han var godmo-
dig och frikostig mot sina vänner samt gärna lät dem
styra i sitt ställe. Och det var just en sådan konung,
ländemännen ville hafva. Alltför länge tyckte de sig
ha måst underordna sig konungar, som noga tillvara-
tagit sina rättigheter och låtit stormännen känna, att
de voro undersåtar. Men Magnus gode, Harald hård-
råde, Magnus barfot och Sigurd jorsalafare hade
dock varit ypperliga härförare och på sina många krigs-
tåg gifvit stormännen rika tillfällen att samla byte och
vinna ära. Sina sista regeringsår hade dock Sigurd
jorsalafare tillbragt i dådlöshet och tungsinthet. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
