Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
måste nu alla erkänna hans son Magnus, som också
på Öretinget i Nidaros mottog den för hela landet
gällande konungahyllningen.
Dock hade Magnus” konungadöme en svag sida,
som en gång kunde bli ödesdiger; hans börd gjorde
honom icke berättigad att vara konung, det var endast
genom en våldsam omstörtning af den bestående ord-
ningen, som Erling och de öfriga ländemännen fått
honom uppsatt på tronen. Väl tycktes den stora
massan af folket utan missnöje finna sig i detta fak-
tum, men Erling var mån om att skaffa helgd åt sin
sons rätt. Detta åstadkom han genom att träda i för-
bund med hierarkien.
Det blir alltså lämpligt, att vi nu kasta en blick
på den norska kyrkans utveckling under den tid, med
hvars politiska förhållanden vi hittills sysselsatt oss.
I Norge hade den katolska kyrkan haft svårare att
uppnå en själfständig ställning än i Sverige och Dan-
mark. Då kristendomen (på ett tämligen våldsamt
sätt) infördes af konungarna Olaf Tryggvesson och
Olaf den helige, blef det en naturlig följd, att konun-
gen kom att gälla som den norska kyrkans hufvud;
biskoparna, som i början voro blott missionsbiskopar
och länge följde konungen såsom medlemmar af hans
hird, tillsattes af konungen och betraktades såsom
hans tjänare. Först fram på 1100-talet hade de sär-
skilda biskopsstiften upprättats, nämligen i Nidaros,
Bergen, Stavanger, Oslo och Hamar. År 1152, då
kardinalen Nicolaus (sedermera påfve under namnet
Hadrianus IV) besökte Norge, invigde han den förste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
