Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Analytisk afdelning: kunskapsanalytik - Kap. II. Kunskapens konstitutiva faktorer. Om kunskapslärans utgångspunkt och metod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
sig osöndrad, om ock diskursivt uppdelbar intuition. Det
kunskapssökande medvetandet har då här allt, som det rimligtvis kan fordra,
ty det har själfva den realitet, hvarom det tillsträfvar kunskap.
Realiteten är här just det och sådan, som den är för medvetandet;
identitet, i alla händelser partiell sådan, består alltså mellan
kunskapsföremålet och medvetandets uppfattning af detta. Här
behöfver följaktligen lika litet något tvifvel som någon cirkel uppträda,
utan hvad som sker är endast, att medvetandet konstaterar och
analyserar sitt omedelbara innehåll. Och skulle man tilläfventyrs
förmena, att medvetandet icke kan göra detta så, att sanning
därvid resulterar, trots att nämda innehåll ingenting annat är det, som
det är för medvetandet, så behöfver icke ens denna orimligt
skeptiska invändning besvära, i det att medvetandet till sist helt
enkelt kan besluta sig för att undersöka kunskapens möjlighet just
med användning af de resurser, öfver hvilka det faktiskt förfogar.
Medvetandet kan alltid pröfva huru långt det mäktar nå med dessa.
Så länge medvetandet rör sig inom sfären för sitt eget
aktuella innehåll — och dit hör äfven kunskapsförhållandets faktum —
finnes det alltså ingen befogad anledning att tala om vare sig cirkel
eller petitio principii eller frukta den motsats mellan kunskapsföremål
och förnimmelse, hvilken utgör en af kunskapsproblemets kritiska
punkter. Det är först då denna sfär öfverskrides och medvetandets
kunskapsresurser bringas till användning äfven inom det
transscen-denta området, som tviflet på kunskapens möjlighet har principiell
anledning att resa sig.
Vid reflektionen på denna fortgång till det transscendenta visar
sig ock snart, att kunskapsläran icke kan framgå fullkomligt
förutsättningslöst. Den måste närmast förutsätta och använda tänkandet i
egenskap af det organ, med hvars tillhjälp det först kan tänka tanken om
transscendens, resp. transsubjektivitet; men den måste ock göra
den objektiva förutsättningen att värkligheten bildar ett enda
sammanhängande helt, en förutsättning, som är nödvändig för att
värkligheten öfverhufvud skall blifva logiskt bestämbar, särskildt i
öfverensstämmelse med den tillräckliga grundens tankelag, hvilken senare
är den drifvande kraften som kanske ingen annan i all den
kunskapsutveckling, som öfverskrider den blotta deskriptionens stadium. Senast
framhållna förutsättning är dock icke af dogmatisk natur, utan
innebär en kritisk och fullt logisk presumtion. Men visserligen
kan den betecknas som en petitio principii, hvilken dock icke saknar
hvarje verifikation, om den ock ej kan bringas till fullständig
otvif-velaktighet, hvarför all transscendent kunskap redan af denna
fundamental anledning måste innehålla ett problematiskt element.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
