Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Analytisk afdelning: kunskapsanalytik - Kap. II. Kunskapens konstitutiva faktorer. Om kunskapslärans utgångspunkt och metod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
sammanfatta de olika moment eller faktorer, hvilka i viss mening
sammansätta undersökningsföremålet, alltså icke blott särskilda
begrepp — såsom det nyss nämda substansbegreppet, hvilket
innehåller både rent empiriska och logiska, ja spekulativa ingredienser
—, utan ock kunskapen i det hela, betraktad som en enda
totalfunktion. Den använda metoden har alltså varit öfvervägande
analytisk-kritisk-genetisk, och arbetet är indeladt i öfverensstämmelse
därmed. Men vi påstå visst icke att detta tillvägagångssätt utgör
en kunskapsteoretisk universalmetod — af den enkla anledningen
att vi, som antydt, icke tro på någon en gång för alla fastställbar
sådan.
Om kunskapslärans metod: Volkelt, Erf. u. Denk., S. 39, Wündt,
System, S. 94, 103 ff., Windelband, Präludien: Kritische oder genetische
Methode? »Es ist unbestreitbar, dass aller Erkenntnisthätigkeit... die
Anerkennung von Axiomen zu Grunde liegt... Eür die kritische Methode
sind diese Axiome... Normen, welche unter der Voraussetzung gelten
sollen, dass das Denken den Zweck wahr zu sein ... in allgemein
anzuerkennender Weise erfüllen will... In dieser Weise wird für die kritische
Philosophie der teleologische Gesichtspunkt in Anspruch genommen» (ibid.
296, 298). Kickert, Der Gegenstand d. Erk., S. 8. Maier, Logik u.
Erk.-Theor., S. 242. Jfr ock nedan, s. 52.
Den kunskapsteoretiska metod, åt hvilken först Kant gifvit
auktoritet, nämligen den transscendentala, bör i detta sammanhang
ej lemnas alldeles oomnämd.
Den står i närmaste samband med det sätt, på hvilket Kant
faststälde kunskapsproblemet, hvars kärna han formulerade i den
aristokratiska frågan: "huru äro syntetiska omdömen a priori
möjliga?" Oss synes dock denna formulering alltför sökt och snäf. Den
tillerkänner ett afgjordt rangvärde åt ett visst slags kunskap,
nämligen den, som utmärker sig för "nödvändighet och sträng
allmänhet" och hvars typer äro den "rena matematiken" och "rena
naturvetenskapen" Det har sin historiska anledning att Kant till sist kom
att gifva kunskapsproblemet denna grundläggning, men det
kunskapsteoretiska läget är nu ett annat icke minst därför att de empiriska
disciplinerna öfverhufvud så småningom utvecklats till allt högre
vetenskaplig fulländning och dignitet. Den nämda matematiska
kunskapens egenartade natur är för öfrigt ett specialförhållande, som
näppeligen är förebildligt tör den allmänna kunskapsläran. I denna
måste fastmer rat^kunskapen, resp. -vetenskapen skjutas fram i
törsta linien. Det gäller med andra ord att främst uppmärksamma
den kunskap, hvars objekt utgöres af den gifna värkligheten samt
dess förutsättningar, och icke den, hvars föremål äro lconstruktio-
1 Jfr i samband härmed Schelev, Methode, S. 21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
